Vinnare 4

Language

Englishsuomisvenska

Jessica Forslund Reis

Om eget skrivande

”Jag tycker om att kunna skapa någonting bestående med språk. Dessutom är skrivandet ett sätt för mig att bearbeta känslor och händelser, vilket även är fallet i novellen Loch Lomond.”

Juryns motivering

Loch Lomond är en kuslig liten novell som med hjälp av skräckgenrens knep skickligt gestaltar känslan av existentiell utsatthet och sårbarhet hos två unga kvinnor på resande fot.

Läs novellen

Lyssna på eller ladda ner Loch Lomond.
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Loch Lomond

 “Jag kör på vänster sida av vägen, för jag är vänsterhänt.”
   Belma upprepade mantrat om och om igen. Jag bidrog mest med kartläsning och uppmuntrande nickningar.
   “Kolla åt höger”, utbrast jag och försökte ta kort. Det blev aldrig lika bra inifrån bilen.
   Efter en snabb blick genom rutan svängde Belma in till vägkanten. Vi nästan rusade ut ur bilen för att få ta del av naturen framför oss. Mörka moln närmade sig, men just då blänkte solen på Loch Lomonds yta. Vattnet krusade sig i brisen; det tycktes vara på väg upp för det grönskande bergets fot.
   “Jag är tillbaka om en minut”, sa Belma och smög sig in i en liten skogsdunge bredvid sjön. Hon drog ner jeansen och satte sig på huk. Jag flinade och tog kort medan hon gjorde V-tecknet med båda händerna. Efter att ha förevigat ögonblicket gick jag ned mot sjöns smala strandkant. Jag tog in utsikten i den fuktiga sanden. Det var först då jag upptäckte det blå tältet. Det stod öppet och såg relativt nytt ut.
   Min nyfikenhet tog överhanden och jag närmade mig för att kunna kika in genom öppningen. Tomt, förutom en sovsäck. Även den såg för ny ut för att ha varit övergiven någon längre stund. Dessutom kände jag hur lukten av instängdhet fortfarande dröjde sig kvar. En hand fattade tag om min axel och jag ryckte till.
   Belmas blick var lätt road, säkert på grund av att hon skrämt mig. “Förutom att det bor någon skummis i ett tält här kommer jag aldrig kunna släppa hur fint det är.” Hon blängde mot det blå tältet samtidigt som hon satte upp det översta lagret av sitt blonda hår i en knut. Resten föll ner mot hennes axlar.
   Jag nickade instämmande innan jag sa: “Ska vi?” 

 

   “Jag kör på vänster sida av vägen, för jag är vänsterhänt”, upprepade Belma och styrde undan från ett slaghål i den snäva vägen. För ovanlighetens skull fick vi möte, och Belma saktade in. Det dunkade till, först en stor vibration och sedan en mindre, när bilen tvingades över vägrenens dåliga underlag. Jag och Belma utbytte en oroad blick med uppspärrade ögon.
   “Det där lät inte bra”, sa hon och började bita på sina nagelband.
   “Jag tror att-”, började jag innan instrumentbrädans röda varningslampa avbröt mig. “Någonting är fel”, fortsatte jag och pekade på den.
   “Va? Vad är fel?” Hon bet mer frenetiskt på nagelbanden.
   “Den visar bara att någonting är fel, inte vad.”
   “Det är säkert från det där hålet. Fy fan, fy fan, fy fan”, sa hon stressat, och släppte sedan försiktigt ratten. “Bilen drar åt höger!”
   Hon svängde in vid närmsta vägficka och vi skyndade oss ut.
   Det vänstra bakdäcket var nästintill platt. Det främre däcket såg något bättre ut, men hade en oroväckande buckla på sidan, lika stor som en knuten hand.
   “Vad fan gör vi nu?”, frågade Belma och återgick till att bita på nagelbanden.
   Jag kollade klockan på mobilen: 19.04. “Vi fick ett nummer av hyrbilsfirman, eller hur? Vi ringer dem.”
   Tonerna ekade tomt när jag tryckte in Europcars akutnummer. Några minuter och alldeles för många knappval senare kom jag fram till en telefonist som tog våra uppgifter. Hon berättade att en bärgare skulle vara framme runt klockan 22. Tanken på att vi skulle vara fast på en ensam väg mitt ute i en nationalpark i tre timmar stressade mig, men jag ville inte ta ut min oro på henne. I stället tackade jag för hjälpen och la på. Belma såg nervöst på mig.
   Jag suckade och sa: “De kommer om tre timmar.”
   ”Vad ska vi göra här i tre timmar?!”
   Jag ryckte på axlarna. “Jag ska nog se mig omkring lite.” 

 

När jag var tillbaka på samma tunna sandremsa som innan, men vid en annan udde, började min mobil vibrera av missade samtal och oöppnade chattar. Bara en tredjedel av batteriet var laddat. Jag la ner mobilen i magfickan på min vita luvtröja och tog ett djupt andetag, samtidigt som jag följde strandremsan med blicken. Luften fastnade i mina lungor när jag fick syn på det blå tältet igen. Denna gång var det stängt. Att någon skulle tälta vid sjön var egentligen ingenting märkligt, men tanken på att vara fast i skogen med en okänd person så nära inpå fyllde mig med obehag. Jag skyndade mig tillbaka till bilen med regnmolnen som en efterhängsen följeslagare.

Dagsljuset var på väg att försvinna och tillsammans med det vårt hopp. Belma rotade i bagageluckan.
   “Ingen varningstriangel, inget reservdäck, ingenting”, snäste hon och bet på nagelbanden.
   Jag kollade mobilen igen. Ingen täckning och ännu lägre batterinivå. “Vid halv elva ringer jag dem.”
   “Jag har redan försökt”, sa hon och smällde igen bakluckan. “Ingen jävla täckning.”
   Paniken pulserade genom min kropp. “Vad fan ska vi göra?”
   Jag tystnade. Belma tystnade. Vi såg på varandra. Sedan utbrast hon: “Jessa, svor du precis?”
   Vi såg på varandra i några sekunder till, innan vi brast ut i skratt. Min mobil vibrerade och jag fiskade instinktivt upp den ur fickan. Flera chattar och sms hade gått fram i det korta ögonblick som täckningen var tillbaka. Jag tog tillfället i akt och ringde akutnumret. Efter att återigen ha lyssnat till alla knappval tryckte jag mig fram till en telefonist som meddelade att de inte hade hittat någon att skicka till oss. Sedan bröts samtalet. Mitt hjärta bankade hårdare och pulsen ökade av tanken på att vara fast så nära den okända personen i det blå tältet.
   Belma såg de dåliga nyheterna i min blick. “De kommer inte, eller hur? Fy fan, fy fan, fy fan.” Förtvivlat satte hon sig i bilen igen.
   Med stigande oro gick jag in i telefonlistan och ringde kontakten döpt till “N ♥”. Jag var i full färd med att vifta bort ett moln av knott, när han svarade.
   “Jessa….. har hänt? …. försökt få tag…
   Trots det dåliga ljudet var hans röst som en trygg hamn för mig.
   “Jag har knappt något batteri kvar och det kan brytas när som helst. Jag ville bara höra din röst, ifall någonting skulle… Jag ville bara få prata med dig innan det händer.”
   “Är… skadad? Var…. 999… Snälla Jessa.
   Tre monotona toner tog hans röst ifrån mig. Låsskärmen lyste upp och jag hade 16% i batteri. Klockan var 22.56. Knotten var på mig som asätare på ett döende djur, så jag skyndade mig in i bilens baksäte.
   “Jag har försökt ringa alla”, utbrast Belma från förarsätet. “Oftast bryts det bara, men när jag väl kommer fram så säger de bara att de inte har någon att skicka. Vi kommer ju få sova här?!” Hon stirrade ut genom fönstret, mot den mörkgrå skymningen, och tryckte på hänglåsikonen som låste alla bildörrar.
   Hennes ord fick ångest att pulsera ut i mina ådror. “Belma, vi kan ju inte vara fast här hela natten? Vem som helst kan ju hitta oss och då har vi bara några glasrutor som skydd.”
   Hennes mumlande svar dränktes av tunga regndroppar som kraschade mot bilen. Nu fanns det egentligen bara en valmöjlighet kvar. N hade sagt det, men jag hade dragit mig för att ringa förrän det verkligen var en kris. Jag låste upp mobilen och ringde 999.
   Det var ett under att jag fick fram informationen, med den dåliga täckningen och dånet av ovädret utanför. Genom en sprakande förbindelse sa de att de skulle försöka få tag i en bärgningsfirma, och om det inte gick, titta till oss under natten. Belmas brist på reaktion när jag avslutade samtalet gjorde mig orolig; hon kommenterade inte ens larmsamtalet, och verkade slö, eller apatisk.
   “Belma?” sa jag och fortsatte. “Polisen ska försöka lösa bärgning. Om det inte går så är allt de kan göra att kolla till oss i natt.”
   “Om jag inte hade åkt i det där jävla hålet. Inte kört så nära vägkanten”, sa hon för sig själv med en tom blick.
   I baksätet försökte jag hänga upp jackor på rockhängarna precis ovanför rutorna. Utanför var ett fullständigt mörker, och jag ville inte att någon skulle se in till oss från det. ”Det här var inte ditt fe-”
   Knack, knack, knack.
  
Vi stelnade till och lyssnade efter fler ljud. Uppehållet i regnovädret gjorde det obehagligt tyst. Till slut pustade Belma ut. “Poliserna.”
   Jag kikade ut genom min fragila skyddsmur av jackor, men kunde inte se någonting i den svarta natten utanför. Belma låste upp dörrarna och gick ut.
   “Men va?”, hörde jag henne säga. Sedan lutade hon sig in genom den öppna bildörren. “Det är ju ingen här?”
   “In i bilen igen och lås dörrarna, Belma. Nu.”  

    Hon kastade en sista snabb blick över axeln innan hon skyndade sig in. I samma stund som hon tryckte på ikonen för att låsa alla dörrar började det rycka i ett av handtagen. Hårt. Och snabbt. Sedan tystnade det för en barmhärtig stund, innan knackningarna började igen. Nej, inte knackningar. Bultande. Slag mot bakrutan som var dold av de upphängda jackorna. En kall chockvåg av is pulserade från mitt huvud till mina ben. Jag sträckte en darrande hand mot regnjackan vid fönstret.
   Belma sträckte sig mot baksätet och grep tag i min arm. Med uppspärrade ögon skakade hon snabbt på huvudet. Ljudet av rusande fotsteg fick henne att släppa taget och jag slet loss jackan. Jag möttes bara av ett stillsamt mörker, men kände mig samtidigt iakttagen. Jag drog hastigt för rutan igen, medan Belma ringde 999.
   “Ingen jävla täckning igen! Fy fan, fy fan, fy fa-”
   Hon kom av sig när vi för första gången på flera timmar möttes av ett par strålkastare. Mina tankar gick direkt till det blå tältet vid Loch Lomond.
   “Jessa”, viskade hon. “Lås dörrarna efter mig.”
   Nu var det min tur att skaka på huvudet, men Belma brydde sig inte om det. Hon gick ut mot ljuset, ut mot strålkastarna.