Vinnare 5

Language

Englishsuomisvenska

Matilda Eriksson, Norrköping, 23 år

Matilda Eriksson

Om eget skrivande

”Jag tycker om att skriva då det ger mig utlopp för min kreativitet och fantasi. Jag tycker även om att man kan påverka andra starkt genom det man skriver, att ord jag satt på papper kan väcka känslor och tankar hos någon annan.”

Juryns motivering

Med snällare ögon lyckas med att i ett 
närmast mytologiskt rum – en sal täckt 
av en oändlig variation av speglar – 
på ett fascinerande vis sätta fingret på 
samtida frågor om identitet, kroppsideal 
och självmedvetenhet. 
Den korta texten jobbar effektivt med 
upprepningar och lämnar en ljuv känsla 
av hoppfullhet hos läsaren. 

Läs novellen

Lyssna eller ladda ner Med snällare ögon
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Med snällare ögon

Varje dag, i snart ett års tid, hade Jane besökt rummet vars väggar var täckta av speglar.

Inte täckta av helväggsspeglar från golv till tak, som i en dansstudio. Nej, väggarna i detta rum var täckta av hundratals speglar, i alla former och storlekar, hängda så tätt tillsammans att det knappt gick att urskilja att väggen bakom dem var målad mörkt, fridfullt grön. Det fanns fyrkantiga speglar och runda speglar, ovalformade speglar, stjärnformade speglar, trekantiga och sexkantiga speglar. Vissa var utan ram medan andra hade invecklade, detaljerade ramar föreställande blommor, rötter, händer, stjärnhimlar. Några speglar var höga nog att sträcka sig från golv till tak, andra breda nog att sträcka sig från vägg till vägg, och en del små nog att kunna gömmas i en handflata. Varje väggyta i det fönsterlösa rummet var täckt av speglar, endast upplysta av en ensam glödlampa hängandes i rummets mitt. Varenda spegel var unik, inte bara i sitt utseende, utan också i vad den lät betraktaren se.

Detta var nämligen inte några vanliga speglar. De visade alla din spegelbild, men inte så som du skulle se den i en vanlig spegel, eller ens som i en spegel i ett lustigt hus. Nej, dessa speglar visade dig sådant du vanligtvis inte kunde se. En spegel visade dig ditt dröm-jag, dig själv med exakt de drag du alltid önskat att du haft. En annan lät dig bara se det du tyckte var vackert hos dig själv, och en tredje bara det du helst ville titta bort från. Det fanns speglar som visade dig andra varianter av dig själv, spegelbilder med andra hårfärger, ögonfärger, annan vikt och kroppsform. I vissa speglar var du frisk och lysande, i andra sjuk och svag. En del speglar visade en äldre version av dig, där ålder fått måla streck i ditt ansikte, där tiden fått forma om dig till någon som är du, men inte det du som du är just nu. Andra speglar visade dig själv som yngre, som du sett ut för några år sedan, former odefinierade, ansikte oskyldigt. En spegel visade dig alla dina tidigare jag, ståendes i en oändlig kö bakom dig, likt din spegelbild i en evighetsspegel, men varje person lite skild från de andra.

Alla versioner av dig själv som du möjligen kunde tänkas vilja se fanns i någon av dessa speglar. Alla versioner du inte ville se likaså. Man kunde spendera timmar, dagar, år med att titta på sig själv i dessa speglar, önska att man sett ut som man gjorde i vissa av dem, frukta att man egentligen såg ut som i andra. Se sig själv med sina egna kritiska ögon, eller på en främlings opartiska vis. Se vem man kunde bli, vem man hade varit, vem man hoppades att man var. Jane undvek alla dessa speglar, av rädsla för att fastna för evigt stirrandes på en version av sig själv hon aldrig skulle lyckas bli. Det fanns bara en spegel hon någonsin tittade i. En spegel hon återvände till, dag efter dag. En spegel som visade henne en spegelbild hon kunde leva med.

Denna enda spegel såg inte mycket ut för världen. Den var stor som en basketboll, omgiven av en simpel bronsfärgad ram, hängd precis i lagom höjd för att hon skulle kunna se sitt ansikte i den om hon satte sig i skräddarställning på golvet. Till skillnad från många av de andra speglarna så visade denna spegel inte dig en förstärkt eller förändrad version av dig själv, inte någon framtid eller dåtid, inga möjligheter eller omöjligheter. Denna spegel visade dig din egen spegelbild, precis som du var, fast ändå inte. Borta var din egen dömande blick, som visste precis vilka delar av din kropp du inte lärt dig älska ännu och riktade in sig precis där. Borta var rösten i ditt eget huvud, som jämförde dig med alla perfekta modeller du sett i tidningar och på TV, som sa åt dig att du borde vara smalare, kurvigare, muskulösare, ha bättre hy, vitare tänder, snyggare frisyr, mindre kroppsbehåring. Borta var känslan av att du inte dög som du var. Spegeln visade dig egentligen inte en annorlunda version av dig själv. Den tvingade dig bara att se på dig själv med snällare ögon.

När Jane tittade på sig själv i den här spegeln såg hon inte sin akne, utan vilken fin form hennes ansikte började få nu när hon närmade sig vuxen ålder. Hon såg inte att hennes ögonbryn var buskiga, utan istället hur de gav hennes ansikte karaktär och drog blicken till hennes varma, bruna ögon. Hon såg inte sitt bruna hår som alldagligt, utan såg hur det glänste och vackert ramade in hennes ansikte. Om hon ställde sig upp kunde hon se hur hennes kropp började bli kurvig, att det faktum att hennes mage inte var helt platt bara fick henne att se välmående ut. Att fräknarna över hennes näsa och axlar och överarmar inte var några skavanker, utan att de bara gjorde henne mer unik. Jane i spegeln var inte någon slående skönhet, säkerligen inte någon som någonsin skulle pryda framsidan på något modemagasin. Men hon var vacker. Framförallt var hon medveten om att hon var vacker. Nöjd med det sätt hon var vacker på. Hennes leende var så genuint att Jane inte kunde låta bli att le tillbaka.

Tyvärr lyckades hon inte se sig själv på samma sätt i en vanlig spegel som hon gjorde i den här. Men det var ändå en tröst att komma hit, att se sin egen spegelbild precis som den faktiskt såg ut och slås av hur vacker den var. Slås av hur den visade precis den person hon ville vara. Ännu klarade hon inte riktigt av att se på sig själv med lika snälla ögon som den här spegeln gjorde, men hon hoppades, om hon bara kom hit tillräckligt många gånger, att hon en dag skulle kunna göra det.

Att hon en dag skulle kunna se sig själv i spegeln och helhjärtat älska det hon såg.