Norrköpings Stadsbibliotek 50 år

Kielivalinta

Englishsuomisvenska
Per Gunnar Evander och Thomas Andersson foto Amet Kurt.

Minnesvärda författarbesök genom åren

Tillsammans med Marita Hjärpe hade jag hand om författarbesöken för vuxna under åren 1999-2017. 2017 var det år som jag gick i pension efter 37 år som bibliotekarie på Norrköpings Stadsbibliotek. Under 18 år hann vi med över hundra författarbesök. Till att börja med höll vi till i Café Swartz, för att sedan fortsätta i Biblioteksteatern, innan dessa båda lokaler stängdes, då vi flyttade till Mellanrummet, som hade iordningsställts för föreläsningar. Alla lokalerna tog in ungefär 80 personer, men vi slog alla rekord, när Leif GW. Persson besökte oss och vi plockade in 140 personer i Biblioteksteatern. Folk satt i gångarna, vaktmästarna hade monterat ner dörrarna, så att folk även satt i trappan ner till teatern. Vi bröt mot alla brandsäkerhetsregler, men allt gick bra och dessa eventuella brott är nog preskriberade idag. Många författare som besökte oss hade jag recenserat i Skånska Dagbladet innan, varför kontakten med dem underlättades. Av dessa drygt hundra författarbesök har jag valt ut några favoriter, som jag särskilt minns.

Per Gunnar Evander och Thomas Almqvist foto Ahmet Kurt
Per Gunnar Evander och Thomas Almqvist foto Ahmet Kurt.

Per Gunnar Evander bjöds in, när hans roman Samma sol som vår var aktuell 2000. Han hade varit tyst i några år på grund av sjukdom men gjorde nu en strålande comeback inför ett fullsatt Café Swartz. Vissa kontakter knöts den här kvällen och Evander kom ofta tillbaka och skulle bli något av bibliotekets egen författare. Han höll flera föreläsningar hos oss och jag minns särskilt, när han berättade om gode vännen Ole Söderström. Han tog aldrig betalt för sina föreläsningar – han kunde ju inte ta betalt av sitt eget bibliotek. Jag lärde känna Per Gunnar under den här tiden och fick en vän för livet. I hans roman I min ungdom speglade jag mig ofta (2005) är jag själv med och uppträder som bibliotekarie med särskilt intresse för spansk och latinamerikansk litteratur och dessutom som f.d. rallyförare, ”en av de bästa i Sverige”. Det är rätt kul, eftersom jag inte ens har körkort. En del kollegor trodde att jag varit rallyförare under min tid i Spanien, men att jag förlorade körkortet där.

2004 bildade Lili Stenmark (ABF), Holger Hårdänge (Föreningen Norden), Sven Trolldal (Sveriges Radio) och jag Evandersällskapet, som fortfarande, 17 år senare, finns kvar. Årsmötena hålls växelvis i Sandviken, där Per Gunnar Evander växte upp, och i Norrköping, på Stadsbiblioteket. Varje termin ordnas en studiecirkel under Sven Trolldals ledning, där någon av Evanders romaner läses och diskuteras. I samband med årsmötena brukar vi ordna någon föreläsning också. Till en början ville inte DELS (De Litterära Sällskapen i Sverige) släppa in Evandersällskapet som medlem, eftersom författaren i fråga levde fortfarande. Evander erbjöd sig då att avlida och då släpptes vi in i DELS. Varje år har vi utlyst en uppsatstävling för gymnasieungdomar med riktigt goda resultat. De uppmanas att skriva en uppsats om någon av Evanders romaner. De två bästa uppsatserna vinner priser. Evandersällskapet har idag ungefär 100 medlemmar och Norrköpings Stadsbibliotek är institutionsmedlem.

Maritas och mitt allra första författarbesök var René Vázquez Díaz, svenskkubanen från Malmö. Hans aktuella roman 1999 var Fredrika i Paradis, om Fredrika Bremers besök på Kuba. Jag har därefter recenserat honom ganska många gånger och har fortfarande direktkontakt med honom. Även Bengt Berg, poeten från Torsby och Fensbol med det egna förlaget Heidrun, besökte oss i början på 2000-talet och förgyllde sitt framträdande med mängder av Värmlandshistorier förstås. Han är också en författare, som jag fått tillfälle att lära känna och blivit god vän med. Han har också varit ett stöd för mig, när jag översatt spansk poesi till svenska. En annan stor favorit är Kjell Johansson, som vi bjöd in flera gånger. När jag på festen efter Bokens Dag på Stadsteatern 2006 sitter vid samma bord som han, börjar jag fråga honom om hans tid i Linköping. Han hade nämligen arbetat som gymnasielärare på S:t Lars skola i Linköping på 60-talet. Det visade sig att han var min lärare i filosofi 1967-1968! 2006 var Rummet under golvet aktuell. Den avslutade trilogin De utsatta, som inleddes med Huset vid Flon och Sjön utan namn. Kjell och jag har fortfarande kontakt med varandra och han brukar skicka mig sina nya böcker.

Emelie Schepp och Thomas Almqvist foto Jörgen Dahlberg
Emelie Schepp och Thomas Almqvist foto Jörgen Dahlberg.

Emelie Schepp tog kontakt med mig 2013 och ville träffa mig. Hon hade gett ut Märkta för livet på eget förlag och ville gärna komma och berätta om den. Det var den första romanen om Jana Berzelius, som alla utspelar sig i Norrköping. Det enda jag hade att erbjuda henne var att hon skulle få komma och prata i Öppen Salong, men då utan att få betalt. Hon accepterade, eftersom hon då inte var känd alls. Resten är historia. Efter fem succéartade böcker om Jana Berzelius, böcker som bara blivit bättre och bättre, planeras det nu för filminspelning. Guidade vandringar i Jana Berzelius Norrköpingsmiljöer ordnas varje sommar och drar mycket publik. Jag har haft förmånen att få följa denna framgångssaga på nära håll. Idag är hon samma trevliga, enkla, charmiga tjej, som jag alltså känt sedan 2013.

2014 tog vi emot Jan Myrdal i Mellanrummet. Jag hade en enorm respekt för honom och han var på plats redan två timmar, innan hans framträdande skulle börja. Eftersom han hade svårt att gå i trappor fick vi transportera honom i Villans urgamla och mycket riskabla hiss upp till mitt rum och jag var beredd på en två timmar lång monolog från Myrdals sida. Så blev det inte alls. Jag fick vara med om ett mycket intressant samtal, där han verkligen lyssnade på mig också och lät mig prata. Han var särbo med en mexikanska då, varför vi pratade mycket om Latinamerika men även om Spanien. Sedan gick han ner till Mellanrummet och höll en suverän föreläsning inför ett fullsatt auditorium. Han var 87 år då och hade skrivit ungefär lika många böcker. Visst var han väldigt trött efteråt, men vilken uppvisning som vi fick vara med om!

Teodor Kallifatides och Thomas Almqvist
Teodor Kallifatides och Thomas Almqvist foto Ahmet Kurt.

Det låter som om jag blivit väldigt god vän med de flesta av författarna, som vi tog emot under 18 år. Så är det naturligtvis inte. En del ville hålla sig på sin kant och ville inte alls bli störda av en, som jag tyckte, trevlig samvaro på mitt rum, innan det var dags att föreläsa. Marita och jag brukade hämta dem i bil på Resecentrum och vi märkte direkt, om vi fick god kontakt med dem eller inte. I alla fall var min tid som delansvarig för författarbesöken för vuxna kanske det roligaste jag gjorde på Norrköpings Stadsbibliotek, tillsammans med ansvaret för bokbussverksamheten. När jag gick i pension 2017, skulle Ola Gustafsson överta mitt arbetsrum i gamla huset. Jag tipsade honom om, att när han väl flyttat in, skulle han stänga dörren om sig, sätta sig vid sitt skrivbord och blunda ett tag. Då skulle han kunna höra rösterna av alla ovan nämnda författare plus även rösterna av Björn Ranelid, Håkan Nesser, Hans Gunnarsson, Ingrid Alfvén, Ylva Eggehorn, Sigrid Combϋchen, Jonas Hassen Khemiri, Aino Trosell, Elsie Johansson, Majgull Axelsson, Theodor Kallifatides, Stewe Claeson, Torgny Lindgren, Niklas Rådström, Jacques Werup och många, många andra.

 

Vid pennan:  Thomas Almqvist