Litteraturscen detail

Innehållspresentatör

angle-left Åsa Moberg
Åsa Moberg besök på Norrköpings stadsbibliotek

 

Lugn är hon, lugn utstrålar hon. Van måste hon vara vid sådant här, tänker jag, att tala inför publik och behålla lugnet även när mikrofoner slutar att fungera och fokus flyttas från vad som sägs till om det överhuvudtaget hörs. Trots tekniska missöden finner sig Åsa Moberg och fortsätter engagerat berätta om sin senaste bok, Livet, och hur den kom till. Hur titeln egentligen är resultatet av en snabb ordväxling med hennes förläggare som ville ha ett rappt svar på vad den då ej färdigskrivna boken egentligen skulle handla om. Tja, ”livet”, så klart. Även om ett antal teman sticker ut extra mycket, exempelvis relationen till modern under uppväxten. Det mynnar i kvällens författarsamtal ut i en intressant spaning om hur unga kvinnor saknade goda förebilder bland sina mödrar under Mobergs uppväxtår, hur hela synen på den traditionella kvinnligheten omkullkastades och revolterades mot. Hur det hela kan ses som ett utstuderat manipulerande av ett patriarkalt samhälle, där män tolkade allting som kvinnor sa, förmedlade allting som kvinnor tänkte. Att vända dessa kvinnor mot sina egna mödrar var den ultimata förnedringen. Det är i alla fall bättre idag, tycker Moberg, ”kvinnor är mer medvetna om mekanismerna nu”.

Hennes förflutna är så klart också färgat av hennes offentliga profilering som kärnkraftsmotståndare, ett ställningstagande som kostade henne jobbet på Aftonbladets redaktion. Att höra hur Mobergs chef kallade in henne på sitt kontor för att erbjuda henne en tjänst som nattredigerare för att hon behövde ”lära sig grunderna” inom yrket får det att krypa under huden – hon arbetade mellan 1968 och 1980 som kolumnist på kvällstidningen. Revolutionsandan som brann under -68 utgjordes ofta av våldsromantik, något som Moberg numera ser tillbaka på med ett mått av ånger. Förändring formas inte längre av knytnävar utan av handslag.

Författarsamtal mellan Åsa Mogerg och Mats Granberg på Norrköpings stadsbibliotek

Rörande är det också. Att höra om hur Simone de Beauvoirs Mandarinerna hjälpte Moberg ur sorgen efter första maken Tor-Ivan Odulfs död och hur översättningen av Det andra könet ledde till att hon mötte kärleken i sin medarbetare Adam Inczèdy-Gombos. Eller när Moberg beskriver hur Sveriges landsbygd idag lever på lånad tid – hon bodde själv under många år på ön Lekholmen i en sjö i Dalarna tillsammans med Odulf och beskriver hur den närmaste matbutiken utan komplikationer brukade leverera matkassar till paret, en service som sedermera dött ut och som ytterligare bidrar till att göra livet på landet till en prövningarnas resa. Mest av allt står kanske en liten detalj ut – när Moberg nästan i förbifarten klär 80-talsnostalgin i ett nyktert skimmer genom att ta upp Tjernobylolyckan nämner hon hur Lekholmen av någon outgrundlig anledning befann sig i en ”cesiumfri zon”, det vill säga att just den lilla ön skonades från det värsta nedfallet av regn som förde med sig radioaktivt jod och grundämnet cesium.

Att lyssna på Moberg är att få det tydligt beskrivet för sig – hon har mött motstånd i mycket av det hon gjort. Men hon har alltid försökt gå sin egen väg och omge sig med människor hon älskar, något som låter som en plattityd men i slutändan kan vara avgörande och riktigt. Av dessa människor har hon lärt sig allt hon kan, säger hon. En lagom upplyftande tanke att avsluta med.

Litteraturscen logo