Litteraturscen detail

Innehållspresentatör

angle-left Den svavelgula himlen
Den Svavelgula himlen av Kjell Westö

 

Helsingfors alla himlar

Som kompensation hade jag då redan införskaffat en annan av Östergrens romaner i pocket, ”Fantomerna” .Den berättade om en ung man som berättade om sin uppväxt, om relationen till sin klassresenär till far som tyckte tonårssonen var en bortskämd slyngel, och om sin djupa förälskelse i och sitt – självfallet dödsdömda - förhållande med den burgna tonårsflickan Sandi.

Plötsligt minns jag allt detta knivskarpt när jag läser Kjell Westös nya roman ”Den svavelgula himlen”, för den påminner inte så lite om ”Fantomerna”. Här finns en liknande berättare, en ung man av folket som möter en kvinna av börd. Här finns berättarens familj som är honom främmande i suget efter en egen klassresa till en främmande destination. Och här finns den mäktiga och rika finlandssvenska överklassfamiljen Rabell, där sonen Alex blir kamraten att se upp till och underordna sig och lillasystern Stella den första och eviga förälskelsen med klassbarriären som evigt hinder. Ja, här finns till och med en person som kallas för Sandi.

Men det som är ett ungdomsverk hos Östergren är hos Kjell Westö, en roman av en mogen författare, som bemästrar hantverket och kan författa en stor episk berättelse som utspelar sig från 1970-talet fram til idag.

Bortsett från en kort thrilleraktig prolog i nutid, där de blivande huvudpersonerna utses för förföljelse och attacker, berättas historien från början när huvudpersonen och hans jämnåriga är tio år gamla, när den slutar är de runt sextio och det är en imponerande skildring av ett halvsekel, understundom dränkt i romantik och sentimentalitet och inte så lite vemod, men den är intagande och välskriven.

Barnaårens och ungdomens bild mörknar med åren, allt blir nästan som det skulle ha varit, men inte som det lovade att bli. Och här är klasstrukturerna mer avgörande än ödesbundna. Undantaget är väl Stella, som kan röra sig över gränserna utan att tillhöra någon av klass, medan berättaren är och förblir en omogen opportunist. ”Den svavelgula himlen” är en berättelse om att följa eller bryta sitt sociala arv. 

Kring Rabells utkristalliseras ett underordnat pojkgäng, och de ska förbli i Alex skugga. Berättaren, namnlös romanen igenom, försöker långt efteråt återskapa en förlorad värld men tvingas då konstruera sina minnesbilder.

Kjell Westös berättelse handlar åter om Helsingfors, som han mutade in och började bearbeta redan i genombrottsromanen ”Drakarna över Helsingfors”. I en självbiografisk text, omtryckt i urvalsvolymen ”Sprickor” berättar han om hur han fann och sökte sitt Helsingfors, från periferin i Munkshöjden och Åggelby till Tölö och de stora glashusen längs Marudd till Tammelund. Ingenstans hittade han sitt Ithaka, ingenstans hörde han hemma men trivdes nästan överallt. I Westös Helsingforsromaner utgör namnen på förorter och stadsdelar en egen poesi och alla har de sina egna himlar, svavelgula eller inte.

Också i den känsliga språkfrågan har han frigjort sig så gott det nu går. Han växte upp i en enklav för svensktalande medelklass, omgiven av finska. Han behärskar båda språken och har funnit en stor finländsk publik, vilket inte är förunnat alla finlandssvenska författare. Särskilt nu på senare tid när språkfrågan åter fått politisk laddning, bland annat genom det nationalistiska partiet Sannfinländarna.

”Den svavelgula himlen” är med sina knappt femhundra sidor, en stor episk berättelse. Romanen är ett solitt bygge, många kommer att trivas där. Kjell Westö för sin lätt patinerade berättelse handfast in i samtiden.

Patinerad? Ja, jag är naturligtvis inte den nyfikne tonårige läsare som slukade ”Fantomerna” längre utan en kritiker som av lust, lättja och ohejdad läsarvana nu ser på en text som ”Den svavelgula himlen” med distans. Jag värjer mig mot sentimentaliteten och en del av mig värjer sig också mot den välbeprövade socialrealismen och den enhetliga berättelsen. Kjell Westö är tillräckligt rutinerad för att inte lämna någonting åt slumpen.

Mot slutet av romanen är det så givet vem den i prologen så mystiska förföljaren och attentatorn är att Westö inte gör någon större affär av det, vilket visar att han är en berättare som inte behöver flörta med kriminalromanen. Denna snäva kostym ömsar han lätt som ett ormskinn och fram träder en skicklig berättare med en roman som kommer att engagera läsarna på nytt.

Text: Mats Granberg

Litteraturscen logo