Vinnare 4

Språk

Englishsuomisvenska

Madeleine Säll, Linköping, 30 år

Om eget skrivande

”Det bästa med att skriva är att kunna skapa något som kan försätta en läsare i olika sinnesstämningar - och kunna ge någon nya perspektiv. Med prosan har jag hela makten att styra intrig, karaktärer och stämning. Dessutom tror jag alla människor har behov av att skapa något; mitt favoritmaterial är det skrivna språket.”

Juryns motivering

Med snällare ögon lyckas med att i ett 
närmast mytologiskt rum – en sal täckt 
av en oändlig variation av speglar – 
på ett fascinerande vis sätta fingret på 
samtida frågor om identitet, kroppsideal 
och självmedvetenhet. 
Den korta texten jobbar effektivt med 
upprepningar och lämnar en ljuv känsla 
av hoppfullhet hos läsaren. 

Läs novellen

Lyssna eller ladda ner Fyra väggar
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Fyra väggar

När Elsie vaknat tänkte hon först och främst på det dunkla ljuset i rummet, därefter på vilken dag det var och slutligen på om hennes liv över huvud taget var värt att fortsätta leva. Hon kom fram till: att det var fredag.

Den svarta katten, som sin vana trogen legat hoprullad vid fotänden, sträckte nu ut sig till sin fulla längd. Elsie härmade rörelsen, dock utan att känna sig mycket längre. I stället hajade hon till när hennes leder knakade genom tystnaden.

Är det nu jag blir gammal på riktigt? Tänkte hon. Elsie reste sig ur sängen och böjde överkroppen ner mot tårna. Och visst kunde hon inte nå lika långt som förr? Musklerna i ländryggen och lårens baksidor var som bågsträngar.
En fantasi av hur hon satt i första vagnen på berg- och dalbanans högsta krön och såg utför branten. Hur länge till?
Kattens lena, men omilda behandling när den stångade huvudet mot hennes smalben återförde henne till lägenheten.

”Ja, Sixten…”
Elsie knöt morgonrocken om midjan och stoppade fötterna i ett par ulltofflor. De släpade mot parketten ut mot köket, tätt åtföljda av sin svarta skugga.
Elsie öppnade skafferiet.

”Då ska vi se…”

Vem hade hon blivit? Allt oftare upplevde Elsie att greppet om henne själv var någonting halt. Andra människor hade skapat Elsie. Sett henne, pratat med henne och tagit i henne. Gett henne en yrkesroll, en fast form. Nu rann hon mellan fingrarna.

Noggrant mätte hon upp ett rågat mått av de kuddformade bitarna och hällde upp dem i en skål, medan Sixten cirkulerade otåligt. Han hejdade sig dock när Elsie ställt ned skålen och såg tillbaka på henne med mulen uppsyn.

”Sluta. Det är dyrt ska du veta.”

När Elsie vänt sig bort tog katten halvhjärtat en bit, släppte den på golvet och började disintegrera den.

Hon laddade kaffebryggaren och gjorde frukost medan bryggarens puttrande ackompanjerade måltiden. Medan kaffedoften lade sig som ett tryggt täcke över köket insåg Elsie att fredagar förde med sig något gott. För ett halvår sedan hade Elsie tecknat en helgprenumeration på en dagstidning. Tidningen borde väl ha kommit? Klockan var ju ändå 06.00. Hon kikade ut genom titthålet i dörren, låste upp och tassade ut. Tidningsbudet hade sin vana trogen tryckt ned numret dubbelvikt, vilket fick postfackets lucka att stå på vid gavel.

Men snälla Elsie, tänkte hon sedan. Att bli så här glad över morgontidningen, vad har det blivit av dig? Hon fräste tillbaka: men man måste faktiskt få bli glad över det lilla, nu när är som det är. Med tidningen under armen stängde hon om sig, var noga med att låsa igen och gick ut i köket. Där grep hon tag om stolsryggen.

Rädd. Elsie var rädd för att det var så här livet skulle fortsätta. En katt var ingen människa. Förr njöt hon av detta, eftersom ensamheten var ett undantag. De samboskap hon haft med både kvinnor och män hade hon betackat sig för och återgått till singelhushållets kompromisslösa tillvaro. Men nu var verkligheten en annan. En svart skugga hoppade upp i fönstret medan hon hällde upp kaffet.

Hon kanske borde ringa Ingrid. Ingrid som inte vågade ses, som slutit sig. Satt hon innanför sina fyra väggar och saknade Elsie också?

Elsie värmde händerna runt koppen och ställde sig vid köksfönstret, som bjöd god utsikt över såväl grannhus som gatan nedanför. Gatans liv utspelade sig som ett skådespel framför henne. Hon hade gjort det till sin ritual att vara åskådare.
Där gick mannen med golden retriever-valpen som han och hans sambo skaffat i våras. Den var Elsies favorit av de nya hundarna i området, då den bjöd på underhållning i form av lite kontroll över sina lemmar och dålig lydnad. Valpen verkade dock lyda mannen bättre än sambon, hade Elsie noterat. Båda hade burit den till och från gräsytan utanför lägenhetshuset. Nu var valpen för stor för att bäras i famnen längre.

Sedan var det den muskulöse mannen med den lilla pomeraniern. Han som drog med sig hunden så fort den stannade någonstans mer än tre sekunder och som ständigt såg sig omkring som om han var rädd att möta någon särskild.

Där gick även den medelåldern kvinnan med collien som skällde på alla den mötte, vilket fick henne i sin tur att skälla på collien. Och så höll de på, varje dag hörde Elsie rädda skall från collien nere på gatan så fort ekipaget mötte andra hundar. Nu hade collien fått syn på golden retrievern.

Tanken att själv skaffa en hund hade föresvävat Elsie. Bara för att komma ut, kanske skulle hon då börja prata med de olika hundägarna. Låta sin hund skälla tillbaka på collien. Hon tittade på Sixten, som satt och blickade ut med milt intresse över samma scen som Elsie. Nej, det fick räcka med Sixten. Hon sippade på kaffet. Utan honom…

Kvinnan på tredje våningen i gula grannhuset kom punktligt ut för sin morgoncigarett. Hennes ansikte skiftade mellan askgrå och överansträngt röd där hon satt och drog djupa bloss iklädd en urtvättad morgonrock. Hon ser plågad ut, tänkte Elsie. Härjad. Och jag då? Själv hade hon inte duschat på flera dagar.

Alla ljud i köket hade tystnat och fick luften i lägenheten att bli kvav. Elsie tryckte på radions strömbrytare och sändningen drog i gång med en knäpp. Okända människors samtal fyllde köket och hennes oro skingrades.

Papprets sällsamma ljud när Elsie började bläddra i tidningen. Hon intog frukosten långsamt, distraherad av tidningsrubrikerna och deras bilder; naturkatastrofer, krig, pandemi. Radion var ett eko av samma nyheter.

En stressad programledare ville avrunda intervjun. ”Avslutningsvis, när får vi återgå till det normala? När behöver vi inte sitta instängda längre?”
”Det är omöjligt att säga i dagsläget. Den här tillvaron är något vi kommer få leva med under en fortsatt lång tid framöver, lättnader beror på en rad faktorer som...”

”…Tack så mycket! Och där behöver vi avrunda! Efter pausen ska vi prata om ensamhet…”

Elsie visste inte varför det tog så många dagar mellan duscharna ibland. Hon tyckte ju om känslan av att vara ren. Elsie lät det kalla vattnet hälla över henne tills det stack i huden. Sedan vred hon duschens termostat till hett. Stickningarna i huden blev mer intensiva. Vattnet tyglade håret som sömnen ställt på ända, brände bort lukten av något obestämt. Brände bort den instängda kroppen.

Hon kanske skulle ringa Ingrid ändå? Hon skulle ringa Ingrid.

Efter duschen, när Elsie skulle välja kläder, valde hon en blus hon tyckte var fin och kjol. Liknade hon inte någon? Hon borstade och fönade håret, satte upp det med en stor klämma. Nu hade hon konturer, återstod bara färg. Läppstiftet, så obekant i den skälvande handen. Övergivet hade det legat i necessären. Bäst före-datumet passerat.

Hon sneglade på klockan; den visade 08.05. Hennes liv hade gått ut på att passa tider. Dygnet verkade aldrig räcka till då. Hon hade dansat på bristningsgränsen. Men nu fanns inte längre några tider att passa, inga rum att förflytta sig till.
Elsie blåste ut ett djupt andetag genom näsborrarna, fällde därefter upp den bärbara datorn på skrivbordet och loggade in. Hon ögnade igenom inkorgen, några sena jobbmejl hade släntrat in under gårdagskvällen. Hon stirrade tillbaka mot sin egen profilbild. En ung kvinna log tillbaka mot henne. Den var ganska lik den kvinna Elsie sett i badrumsspegeln i dag. Men kvinnan på bilden såg bekymmersfri ut. Eller mindre erfaren. Elsie såg på fotot och kom på sig själv med att avundas sitt yngre jag. Kvinnan på fotot var omgiven av människor. Människor som Elsie inte träffade längre. En svart skugga strök sig runt hennes ben.