Vinnare 6

Språk

Englishsuomisvenska

Mika Jönsson, Norrköping, 23 år

Mika Jönsson

Om eget skrivande

”Något jag älskar med att skriva är de tillfällen då man nästan inte märker att tiden går. Historien skriver sig själv och man följer bara med på resan.”

Juryns motivering

Visst känner vi den gråa fuktigheten innanför
alla klädlager, slasket på byxbenen, en
uppgivenhet och ilska över att inte bli
förstådd och hitta ro i sina känslor.
Frustrationen över att andra verkar vara så
lyckliga, en del egoistiska. Men vi känner också
livsbejakelsen och hoppfullheten,
om hur färden visar sig bli målet och om hur
ett leende kan vända upp och ner på vår vardag.
En berättelse där vi bjuds på ett dynamiskt
och övertygande persongalleri som skapar
intensiv närvaro och autenticitet.

Läs novellen

Lyssna eller ladda ner En resa
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

En resa

Det är beckmörkt när jag går ut. Jag får nästan för mig att knacka lite på min klocka, som att det skulle få den att ändra sig och säga: ”Oj, det är ju mitt i natten, inte alls halv åtta, vad tokigt av mig!”. Men jag vet vad klockan är. Jag vet det för jag är alltid på väg till spårvagnen halv åtta. Fem dagar i veckan. Varje dag följer samma mönster, som en maskin som bara har en funktion. Maskinen går så långsamt, jag trodde nästan inte att vintern skulle komma det här året. Men den kom. Och det är alldeles för mörkt för att vara vaken. Jag kommer fram till hållplatsen. Tre minuter kvar. Det kommer någon från andra sidan spåret. Hon ställer sig några meter ifrån mig. Hennes svarta slöja har några enstaka snöflingor på sig. Jag har inte sett henne innan, hinner jag tänka innan spårvagnen rullar in. Vanligtvis är jag den enda som går på här.
Jag ser inte alltid samma ansikten på min resa. Människor flyttar hit och dit. Men jag kan peka ut några som jag ser varje dag. En bit längre bak i vagnen sitter en man. Han ser lika trött ut morgon som kväll, men på resan tillbaka hänger två barn och ett par matkassar på hans armar. På morgonen känner jag sympati med hans trötthet. Men jag vet hur irriterad jag blir varje kväll när hans barn pratar och skriker. I ett ögonblick känner jag lite skam för mina tankar. Barn låter, det vet jag. Men skammen försvinner snabbt. Jag har otrevliga tankar. Jag är en arg person, det accepterade jag för många år sedan. När spårvagnen stannar två hållplatser senare påminns jag om hur lättirriterad jag är. Det ser ut som att en stor kyckling bestämt sig för att prova kollektivtrafiken. Jag vet att innanför den gula jackan i fuskpäls är hon. Solen. Alltid lika glad. Hennes hår sticker upp ur jackan. Grönt. Det var lila innan. Rosa innan dess. De dagar man kan se hennes ansikte ser hon omänskligt pigg ut. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är med henne som gör mig så arg. Allt. Inget.
Min resa är snart slut, men först åker vi igenom de finare kvarteren. Han går på. Jag vet att jag är en arg person, men när det gäller den här mannen är jag inte ensam. Man kan nästan höra hela tåget sucka. Jag vet inte vad han jobbar med men jag har inte svårt att föreställa mig honom som någon stackares chef. Det är inte svårt att säga vad det är som irriterar mig när det gäller Chefen. Han är alla stereotyper om snobbiga affärsmän intryckta i en man. Tuggar alltid tuggummi, pratar högt i telefon, slänger skräp där han känner för det och ställer sig aldrig upp för den som behöver det.

Jag släpar mig till spårvagnen första jobbdagen efter nyår. Det har börjat bli ljusare, men jag är lika irriterad och trött som alltid. Hon är först till hållplatsen idag. Jag ser henne så ofta men jag vet inte vad jag ska kalla henne. Innan hon dök upp hade jag inte tänkt på det, men jag ger de jag ser namn. Som Solen. Chefen och Pappan var kanske inte mina mest kreativa. Men den här tjejen… Jag kan inte komma på något namn. Hon ler mot mig när vi går på spårvagnen. Hon har gjort det ett tag. När jag inte log tillbaka tänkte jag att hon skulle fatta vinken, men hon låter mig inte vara. Idag är det något som är annorlunda. Jag skäms för alla de gånger jag ignorerat henne. När jag ler tillbaka känns det som att någon annan kontrollerar mina muskler. Jag vet inte vad som hände med mig över julen. Vad var det som gjorde att jag utvecklade ett samvete? Det gör allting så jobbigt.
Solen går på. Hennes regnjacka är röd med svarta prickar. Håret är också rött. När hon går av stiger hon ut i regnet med ansiktet och händerna uppåt, och ett stort leende på läpparna. Jag förstår inte var hon får det ifrån. Men helt plötsligt förstår jag något annat. Varför jag hatar henne. Jag har aldrig tänkt de orden innan, men det är hat. Hatet är riktat mot henne, mot någon som inte gjort något fel. När jag hatar hennes färgglada kläder och hår, hennes lycka och pigghet, är det inte henne jag hatar. Jag hatar att hon har det, och jag har inget. Jag är arg och trött, och vem skulle komma ihåg att de sett mig? Jag är inte arg på henne. Jag är avundsjuk.
Det regnar när jag åker hem. Spårvagnen är full. Där jag sitter kan jag se Pappan med sina ungar. Barnen sitter nästan på varandra. Chefen har lyckats få tag på en sittplats. Vi stannar. En kvinna går på. Hennes pappkassar är blöta och hon hinner inte ta många steg in i vagnen innan den ena går sönder. En konservburk rullar över golvet mot Chefens fötter. Han sparkar bort den utan att slita blicken från mobilen. Stämningen blir spänd. Jag börjar undra om vi ska ställa oss i kö så att vi kan ge honom varsin örfil. Jag är nästan på väg att ställa mig längst fram när allting blir normalt igen. Pappan ger kvinnan sin sittplats. Han tar upp en plastpåse ur sin ryggsäck och räddar matvarorna från golvet och den brustna kassen. Någonting med det jag ser gör mig arg igen. Eller är jag arg? Jag är trött på att behöva tyda mina känslor. Nej, jag är inte arg nu heller. Jag är avundsjuk igen. Och jag skäms. Det gör ont i mig när jag kommer på det, men jag inser att jag ville hjälpa till. Jag vill vara en person som hjälper till. Och jag skäms för att jag inte är den personen.
Jag är ensam på hållplatsen idag. Hade jag inte varit det hade jag nog inte vågat, men jag följer Solens exempel och blundar nöjt mot horisonten där morgonljuset tittar fram. Det får mig att tänka på ett citat. Allting får mig att tänka på citat nu för tiden. Jag samlar på dem. Dikter, låttexter, citat från serier. De brukar ha liknande tema. Livet, naturen, människor. Att det kanske inte är så illa att leva ändå. De hjälper. När jag är glad gör de mig ännu lite gladare, och när jag är sur gör de så att jag inte går ända ner till botten. Det är vad min psykolog säger i alla fall. Jag vet inte hur, men de hjälper. Båda två. De dåliga dagarna är inte borta, det kommer de nog aldrig att vara. Men de är färre. Och inte lika mörka. Våren hjälpte. Jag vet inte vad som hände med mig när våren kom. Vad var det som gjorde att jag hittade lite livsglädje helt plötsligt? Det gör allting bättre.
Spårvagnen kommer. Jag blir lite orolig. Var är hon? Jag har vant mig vid min hållplatskompis. Hennes leende är alltid en bra start på dagen. Jag går på utan henne. Dörrarna har precis stängts när jag ser någon springa i ögonvrån. Jag tror mönstret på hennes slöja kallas för Paisley tänker jag lite förstrött, innan jag kommer ihåg varför hon springer. Knappen på dörrarna lyser fortfarande grönt och jag trycker på den. Dörrarna öppnas och hon springer på. En vindpust följer henne in, och jag känner hennes parfym. Helt plötsligt är vi väldigt nära. Mycket närmre än någonsin förr. Det känns som att någon har vänt min mage upp och ner. Är det parfymen? Närheten? Jag tror jag är kär. Hon ler mot mig som vanligt. Jag ler tillbaka och hoppas att jag inte är alltför röd i ansiktet.
Jag såg Solen i morse. Hon hade den värsta utstyrseln jag har sett. Skorna glittrade, strumpbyxorna var randiga, klänningen var prickig, jackan hade kamouflagemönster och hatten var rutig. Det gjorde mig så glad. Jag ville säga det till henne, men jag vågade inte. Hela dagen har jag försökt övertala mig själv om att jag kan göra det. Och nu är jag på spårvagnen igen. 
Jag står och försöker tänka positivt när mina glada tankar avbryts. Varje dag gör jag mitt bästa för att komma över det som gör mig arg. Det är oftast saker som man inte borde bli arg över. Eller så försöker jag tänka att alla har dåliga dagar och är otrevliga ibland. För det mesta fungerar det, men när det gäller Chefen lyckas jag inte. Nu sitter han bredbent med sin väska på sätet bredvid. Tre säten och en person. En bit bort står en person som går med kryckor och en som är gravid. Det jag ser gör mig arg men jag ser en möjlighet. Jag tänker på kvinnan med kassarna. Det är en chansning, men jag gissar att om det är något som Chefen ogillar mer än att hjälpa till så är det att andra vet om det.
”Hej!”
”Hej?” Han är inte intresserad.
”Du kanske inte har sett det, men det är några andra som behöver sitta. Om du flyttar på dina ben och din väska så kan de också få plats.” Andra passagerare vänder sig mot oss. Det ser ut att göra ont men till slut flyttar han på sig. 
Spektaklet med sittplatserna har fått mig på andra tankar och det inte förrän vi saktar ner vid en hållplats som jag inser att det är här Solen går av. Jag vet att jag kommer se henne imorgon och massor av dagar efter det men det känns som nu eller aldrig. Hon är bara några steg bort.
”Ursäkta, jag ville bara säga att jag tycker att du har en väldigt cool stil.” Dörrarna öppnas. Hon vänder sig om och går av baklänges.
”Tack! Ha en trevlig kväll!” säger hon leende och vinkar. Jag önskar henne en trevlig kväll tillbaka. När jag står där och vinkar och ler känner jag mig lite dum, men varför inte känna sig lite dum ibland? Jag kommer inte leva för alltid. 
Min semester börjar imorgon. I flera veckor nu har jag försökt inleda en konversation med min hållplatskompis. Eller, jag har tänkt på att försöka. Det här är inte som att ge en komplimang till Solen. Min plan är att fråga ut henne på en dejt eller fråga henne om hennes nummer eller, eller, jag vet inte vad min plan är… Jag missade min chans i morse. Jag har sett hennes blommiga slöja framför mig hela dagen. Nu är den precis bredvid mig på vägen hem. Hon går av framför mig. Precis där vi skiljs åt varje dag vänder vi oss om samtidigt. Ska hon säga något? Kan jag ha sådan tur? Nej, hon bara ler och är på väg att vända sig bort igen. Nu eller aldrig. 
”Kan jag få ditt nummer? Eller vill du ta en fika? Liksom en romantisk fika. Som en dejt. Fast då behöver jag ju ditt nummer.” Jag har äntligen börjat prata men nu vet jag inte hur jag ska sluta. ”Du får säga nej såklart. Vi behöver aldrig ses igen.” Hon skrattar lite, men det är inte med ond avsikt. Jag slappnar av. Sedan ler hon det där leendet jag inte kan glömma, och tar upp mobilen ur väskan.
”Gärna.”