Vinnare 1

Språk

Englishsuomisvenska

En dekorativ bild

Erik Malmberg, 26 år Linköping

Varför skriver du?

Som en god vän till mig brukade säga: "Ingenting är lika ledsamt som ett blankt papper."

 

Juryns motivering till Erik Malmbergs novell Acceptera

Vad vet vi egentligen om den information vi lämnar ifrån oss på nätet? Visst har vi väl alla godkänt villkor vi inte ens läst, eller gett appar tillgång till information från våra mobiltelefoner? I ”Acceptera” driver Erik Malmborg underfundigt och träffsäkert med vår lättjefulla inställning till personuppgifter på nätet. Med en biblisk allegori där kunskapens träd är en mobilapp och den förbjudna frukten är behändig vardagsinformation går novellens huvudperson rakt i fällan och hamnar i klorna på giriga smådjävlar som krasst konstaterar att hans själ är förlorad och att det inte finns något att göra åt saken. Det är bara att acceptera.

Läs novellen

Lyssna eller ladda ner Acceptera.
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Acceptera

Johan Fasth satt i hörnet av kaféet i källaren på kårhuset, en kaffe i ena handen, telefonen i den andra, och scrollade med tummen genom listan med appar. Logotyperna flimrade förbi som reklamskyltar längs en motorväg. Han skymtade bara suddiga former och texter med oklara budskap. Han ökade farten; han hade inte all tid i världen, och det var en lista utan slut. Exakt vad han letade efter, det visste han inte riktigt, men han var rätt säker på att han skulle känna igen det när han såg det.

Stopp, stanna, vad var det där? Ett träd med en röd frukt. Det var det han letade efter. Bredvid logotypen stod titeln ’Min kunskap’ och under titeln fanns en slogan: Kunskap är kunskap är kunskap. Han visste att det var den appen han skulle ha. Han bara visste det.

När han klickade på ’Installera’ dök det upp en ruta med användarvillkor. Det stod något om att: Vi förbehåller oss rätten att samla in, lagra och bearbeta information om din position, dina kontakter, och dina enheter; tidpunkt, längd och intensitet på dina interaktioner; data angående transaktioner, betalkort och autentisering; samt innehåll om dig som tillhandahålls av andra användare; och just ja, en sak till: din själ. Han hade sett värre villkor. Han klickade på ’Acceptera’.

En snurrande cirkel på skärmen, sen var det klart. Appen var hämtad och installerad. Johan hann inte ens märka vad som samtidigt for ur honom och försvann ut i etern på samma frekvens.

När han vaknade nästa morgon, av att en korp satt på fönsterbrädan och skrapade med klorna, kände han inte för att resa sig så han låg kvar i sängen och lyssnade på klorna mot metallen och näbben mot glaset, och det dröjde länge innan han kom ihåg vad som hänt dagen innan. Det slog honom först när han sträckte sig efter telefonen på golvet och såg en notifikation från den nya appen. Han klickade upp den och hittade alla svar till morgondagens tenta. Han blinkade till. Svaren var kvar. Men det var ett skämt såklart, det fattade han ju, eller så drömde han fortfarande, men han memorerade svaren i alla fall. Det kunde ju inte skada.

Två veckor senare rasslade mailet med tentaresultatet ner i hans inkorg. Han hade fått en femma. Det var hans första femma. Hittills, under hans tre år på universitetet, hade han antingen blivit underkänd eller fått en trea. Nu hade han fått en femma. Han ville dansa och jubla och skåla i Champagne och –

Nej, vänta lite, det var det han borde vilja. Men istället ville han ingenting. Han kände ingenting heller. Han var bara tom. Vad hade hänt med honom egentligen? Han gick in i badrummet och tittade sig själv i spegeln: ingen skillnad. Han såg bara spegelbilden av sin spegelbild i sina egna ögon. Han tittade noga och länge tills han fick lite svindel och stödde sig mot handfatet. Nej, inget blev bättre av att det här. Det var nog bättre att gå ut en sväng. Eller allra bäst: upp på taket.

Han lirkade upp luckan till vinden med skaftet på en sked, klättrade upp för stegen och balanserade på plankorna över isoleringen fram till luckan till taket innan han klev ut och satte sig på gallerdurken och såg ut över dagen och ljuset. Han satt länge där med blicken ut över taken och ängarna, mot skogen där hösten vandrat fram och brett ut sitt gula lapptäcke över träden. Det brukade få honom att känna något. Nu kände han ingenting. Bara tomhet.

Sen slog det honom: Det hade stått något märkligt i villkoren för appen. Det måste varit det som hänt. Men hade det varit tvunget att hända just honom? Han tyckte ju inte ens om appar.

Han tyckte inte om smarttelefoner överhuvudtaget. Många av hans vänner hade börjat använda dem redan när de gick på högstadiet och redan då hade de haft väldigt imponerande funktionalitet och kunnat göra många olika saker och han hade tidigt insett att det var en utmärkt sak för honom att inte ha. Istället hade han haft kvar sin gamla knapptelefon – så underbart vacker i alla sin skavda plastiga härlighet – tills för bara en månad sen. Då hade batteriet sprängts. Det var väldigt ledsamt alltihop. Den här appen på den här eländiga telefonen var väl någon slags ohelig rikoschett från den tragedin.

Men det var ingen större skada skedd. Det var väl bara att avbryta avtalet för att bli av med villkoren och få allt att bli som vanligt igen. Det kunde väl inte vara så svårt; det var ju bara lite juridik.
Redan nästa dag gick han till advokatbyrån ”Slottet” för att reda ut saken. Han fick vänta tre timmar innan han blev visad in på ett kontor med en skylt som talade om att han skulle få prata med advokat Brunnsvik. Hon hade tre diplom på väggen, en mugg i handen, fötterna på bordet och luggen ner över ena ögat och kinden. Hon tittade inte på honom när han klev in. Han harklade sig. Ingen reaktion. Han hostade till så högt han kunde. Lungorna rasslade till med ljudet av rasande grus. Det hade önskad effekt; hon tog ner fötterna från bordet, kastade muggen i papperskorgen, luggen åt sidan och en blick på klockan: fem i tolv.

”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Han visade henne villkoren han accepterat.
”Det där är bindande. Det finns inget vi kan göra.”
”Nähä.”
”Ha en fortsatt trevlig dag.”
Han gick ut i receptionen.
”Det blir tusen kronor”, sa receptionisten.
Han gav henne tusen kronor.
”Du vet att vi har en app va? Du kan prata med oss i den. Du behöver inte komma hit.”
”Nej tack, inga mer appar för mig.”
På vägen hem cyklade han förbi kyrkan och gick in och förklarade sin situation för prästen. Hon nickade och verkade inte tycka det var särskilt märkligt.

”Nu ska vi se här vad bibeln har att säga...” Hon bläddrade lite fram och tillbaka. ”Äh, här går ju ingenting att hitta.” Hon slängde bibeln över axeln. Den landade med ett plask i dopfunten. Hon tog fram sin telefon istället, gick in på bibeln.se, sökte på kunskap och vishet. ”Nu händer det grejer ska du se.”

”Jag väntar med spänning...”

”Stor visdom, stor sorg. Mer kunskap, mer plåga. Så står det i artonde versen av första kapitlet i Predikaren. Kan det vara till hjälp månntro?”

”Nej, inte det minsta.”

”Jasså inte? Då får vi leta vidare. Ja, men titta här, nu har jag något bra.” Hon gjorde en paus, tog ett andetag för att dyka ner i begynnelsens djup. ”Herren Gud gav detta bud: Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” Hon rättade till glasögonen och tittade på honom över glasen. ”Det är ju klockrent ju, tycker du inte?”

”Nja, det är lite väl dystert för min smak.”

”Äh, nonsens, det finns mycket dystrare verser. Titta här i Predikaren igen till exempel: Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.”

”Jo, men vad ska man göra åt det? Det är mest det jag vill veta.”

”Jaså det. Det får du lista ut själv.”

”Jaha.”

”Fast om du ska se så där ledsen ut så kan du få ett litet tips: Tre Ave Maria varje kväll brukar aldrig skada, men jag lämnar inga garantier.”

”Men du tror inte att det kan vara... Jag menar, du vet, han som har gjort det?”

”Klart det är. Men det är ingenting vi kan göra något åt. Tack och hej och ha en trevlig dag.”

Johan gick tillbaka genom mittgången. Han visste inte vad – ”Aj, vad i hela...”
Han hade fått en kollekthåv stött rätt i bröstet. Han stoppade i tusen kronor. Håven gled bort en bit. Sen stötte den till honom igen. Han stoppade i två femhundringar till. Han var en gammaldags människa även på det viset: Hans plånbok var full med kontanter.

”Vi gör dig en tjänst”, ropade prästen när Johan kommit nästan till kyrkporten. ”Hur svårt blir det inte för dom som har pengar att komma in i Guds rike!”

Det må så vara, men han var inte redo att nöja sig med det. Inte än. Det fanns fortfarande andra sätt att få hjälp på. Han bokade tid hos en psykiatriker, gick dit, berättade vad som hänt.

”Har du sökt hjälp för det här tidigare?"
”Jag var till kyrkan nyss. Prästen trodde det var djävulen.”
”Trams. Du ska inte lyssna på sånt där. Kyrkan vill bara ha dina pengar. Lyssna på det här istället: Vi är alla vår egen djävul och vi gör världen till vårt eget helvete.”

”Jaså?”
”Självklart.”
”Så vad kan jag göra åt det?”
”Ingenting.”
”Nähä.”
”Det är bara så det är.”
”Jaha.”
”Men du kan få ett råd så du slipper gå hem alldeles tomhänt: Kom ihåg att det enda vi har att frukta är människan. Om du bara gör det så ska du se att allt känns lite lättare.”

Johan kände sig inte lättare. Han var fortfarande bara tom. Men hans bankkonto blev lättare när han betalde fakturan för besöket. Det gick på tretusen kronor. Nåväl, nu skulle det i alla fall bli lättare att komma in i himlen om man fick tro vad prästen sagt. Mycket mer än så kunde man väl inte hoppas på.

Efter en vecka där appen inte gjorde så mycket väsen av sig (ett tips om extrapris på apelsiner, en rapport om en lokal regnskur på väg hem från universitetet, namnet på den söta flickan han aldrig vågat prata med) kom sen en dag när den gjorde väldigt mycket väsen av sig och sen inget alls. Dagen började som vanligt: Han vaknade, öppnade ögonen, tittade på notifikationen från appen. Så långt, så väl. Sen började det speciella: Det stod att han skulle sluta existera klockan 13:00.

Jaha, då var det ju ingen större idé att åka till universitetet och sitta där hela förmiddagen. Han tog en promenad istället. Han gick ner mot stan och sen söderut på stigen bredvid ån, och när han gick där under träden längs vattnet, förbi slussarna och över bron vid kraftverket, och hans enda sällskap var tiden som gick i sin vanliga takt vid hans sida, var det mycket han inte visste och ännu mer han inte förstod, men han var rätt säker på en sak: Det fanns ingenting han kunde göra. Det var väl bara att acceptera.