Vinnare 2

Språk

Englishsuomisvenska

Ullias Berglund 21 år, Norrköping
Porträtt av Ullias Berglund

Om eget skrivande

Jag tycker om att läsa. Det är därför jag skriver.

Juryns motivering

Med ett lustfyllt, lekfullt språk beskriver författaren ett kompisgängs sista soliga sommardagar tillsammans. Samtidigt bidrar den dubbelbottnade beskrivningen av huvudkaraktärerna till att novellen får en lockande stämning där även kärlekens normer ifrågasätts på ett tankeväckande sätt.

Läs novellen

Lyssna eller ladda ner Rosa sjöodjur och ett pissgult kuvert
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Rosa sjöodjur och ett pissgult kuvert

Mitt huvud känns som en kall sten. Brist på sömn, gamla strumpor, äcklig frukost som vänder sig i magen. Ingenting glider idag. Men jag måste berätta för de andra ändå. Jag har bestämt mig, jag måste. 


Vi tar båten och jag kör. Det är Pyret, Dahlberg, Arre, Simonn och jag. 


"Det bästa med dig, bro’n, är att din morsa lånar ut båten", säger Arre och dunkar mig på axeln. Arre kallar alla för brodern eller bara "bro’n". Simonn snackar alltid skit och Pyret tror sig ha svar på allt. Den smarta Dahlberg tiger mest. 


De är schyssta, de där. Skumma, naiva barndomsgänget. Snart åker vi åt olika håll. Flyttar till studentstäder eller börjar jobba på någon mack. Jag hoppas att de kommer fortsätta vilja vara mina polare efter idag. 


Vi styr mot en vik vid sjöns klippväggar – vårt vanliga ställe. Där kan båten ligga och guppa medan vi simmar iland. Packningen fraktar vi på ett uppblåsbart rosa sjöodjur. Det var en flamingo från början, men vi ritade dit arga ögonbryn, fjäll och tänder efter att vi hittade en skatt, första gången som vi åkte hit. Någon skurk hade gömt stöldgods på sjöns botten. Det var ett tråkigt byte, men en spännande upplevelse. 


”Alla skattletare har ett tamt sjöodjur”, hade Arre sagt och halat fram en spritpenna den kvällen. 


Det finns ett hålrum – ett kylskåp – bakom ett löst stenblock i viken. Dahlberg hivar fram burkar och flaskor innan vi klättrar ut på en plan klippa. 


"Skål för hösten!" hojtar Simonn och vi sörplar i oss skummet som bubblar upp. Jag tar bara en liten klunk innan jag tröttnar. Inget verkar smaka gott idag. Jag vänder ansiktet mot solen och breder ut mig intill de andra. Klippan värmer min rygg. Det bränner på ett uthärdligt sätt. 


Atlas flyter in i mina tankar. Han har för vana att göra det. Han svävar framför solen och cirkulerar runt molntussarna som en gymnast bortom tyngdlagen. Han har inga badbyxor på sig, ingenting, men i handen har han ett pissgult kuvert. Jag känner igen det direkt. Det var ett sånt han skickade för tjugotre dagar sedan. ”Får jag kalla mig för din pojkvän?” var det enda han skrev i brevet. Jag lärde mig en ny sorts volt den dagen, av ren lycka. 


Jag har över trettio brev från Atlas hemma, men bara ett pissgult. Ingen av polarna vet att breven finns. De vet inte ens att Atlas existerar och det är nog därför de kan snacka om båtar och käk, som om livet var ett enda stort lekland.

 
Pyret försöker reda ut ett bråk som pågår mellan Simonn och Arre. Dahlberg har lagt en blöt handduk i nacken och gör armhävningar så att svetten lackar.

 
”Skattletare”, skanderar jag högt. De andra hejdar sig mitt i orden, men jag ser ut över sjön och väntar inte på svar. ”Jag måste säga en sak. Jag gillar killar.”

 
Vattnet kluckar vänligt. Jag vet inte om de andra tittar på mig och ingen säger något. Jag tar ett hackigt andetag. Vem bestämde att det skulle vara så svårt? Varför måste folk bry sig? Varför bryr jag mig ens om att andra bryr sig? 


”Nä?!” utbrister Dahlberg när jag har hunnit räkna till en miljon och vänt mig om. ”På riktigt? Du är alltså ... straight?” Hon stryker det svettiga håret ur pannan och flinar som om jag hade dragit ett skämt. Men jag ser att hon redan har hunnit processa informationen och godkänt den. 


PLUMS. Någon hoppade i plurret. 


"Lägg av Simonn, var med när Stubben snackar va", ropar Pyret när ett vått huvud dyker upp över ytan. 


Simonn kravlar sig upp på klippan, lägger en oval sten framför mina fötter och bugar sig graciöst. 


"En sten för dig, Stubben. En skatt för din framtid. Må du hitta den du söker och lev lycklig. Ring mig när du behöver barnvakt. Amen." Vattnet från stenen rinner mellan mina tår. Den ser ut som ett litet drakägg. Marmorvit med blå och korallröda streck kors och tvärs, precis som på min bikini. 


Arre skyndar sig fram och böjer på nacken, hon också.
”Inte för att du behöver nån välsignelse, men du har min, käraste brodern.”
”Och sjöodjurets”, tillägger Pyret. Hon gör en konstig grimas. Mungiporna går upp och ner. 


Jag tar just en stor klunk från min bärs när våra blickar möts och skrattet bubblar ut precis som skummet ur burkarna. Det sprutar spott och dricka över hela benen. 


Jag tar upp stenen och tvättar av den i sjön. Den är perfekt symmetrisk och rak, inte ett dugg gropig. Jag lägger den i solen på klipphällen innan jag tar sats och hoppar. Polarna simmar ikapp mig. 

Någon gång ska vi hitta en ny skatt. Nästa sommar måste vi ses igen.
Någon gång ska de få höra om Atlas.