Bild på Erik MalmbergErik Malmberg, 25 år,

Linköping 

En ubåt i diskvattnet 

 

 

 

 

Varför skriver du?

Jag skriver för att det är billigare än hästpolo, roligare än att spela bridge och lättare än konståkning. Och nånting lär man ju göra för att få tiden att gå.

Juryns motivering:

Trovärdig, tankeväckande och engagerande novell med väl utmejslade och effektfullt gestaltade karaktärer, en handling som knappt ens finns och en konflikt som knappt ens heller är en konflikt. Moget språk och kloka tankar omkring människor, relationer och vad som är viktigt för var och en av oss.

Lyssna eller ladda ner En ubåt i diskvattnet

För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Läs novellen:

En ubåt i diskvattnet av Erik Malmberg

Åke diskade klart tallriken och ställde den i diskstället under fönstret ut mot havet. Han hade stått där och diskat varje sommar i sextio år nu. Han var bra på det. Han visste hur man gjorde.

Det var mycket folk i sommarstugan det året och det fanns mycket disk att diska. Åke hade ingen brådska. Han tittade på havet mellan varje tallrik och tänkte på de tre generationerna av familjen Jonsson som trängdes där i stugan. Han tyckte om dem allihop. Visst, hans brorson Markus var ju lite stroppig ibland, men det hade han lärt sig leva med. Han hade lärt sig leva med mycket.

Han var precis klar med tallrikarna och skulle börja med glasen när hans dotter, Helena, kom in från en promenad längs stranden.

”Du behöver inte diska allt”, sa hon. ”Ska du inte ta och vila lite nu?”

”Nej, det går bra. Jag är snart klar.”

Vila, tänkte han, här ska minsann inte vilas. Han stoppade ner det första glaset i diskvattnet.

”Förresten”, sa han. ”Jakob kom hem och sa att han sett en ubåt.”

”Inte nu igen…”

”Jo, jag säger ju att han tittar för mycket på TV.”

”TV? Det är inte TV han tittar på. Han tittar på YouTube.”

”Det är väl nästan samma sak, är det inte?”

”Nej, för hundrade gången, det är inte det.”

”Ja ja, du har säkert rätt.”

Egentligen var Åke fortfarande rätt säker på att det var samma sak. Visst, det var ju två olika namn, det fattade ju han också, men annars var det inte mycket skillnad. Nåväl, det var ingenting att bry sig om. Han stoppade ner nästa glas i vattnet. Det plumsade tillfredställande.

Helena bestämde sig för att det inte var någon mening med att förklara mer än så. Hon gick upp till sitt rum istället. Det var ingen där. Hennes man var ute och gjorde något som vanligt. Han kunde aldrig vara stilla. Det var lika bra, tänkte hon, det var bättre att hon pratade med Jakob själv.

Hon tog fram ett resignerat nikotintuggummi ur burken i byrån och stoppade det i munnen. Det var bättre än hon hoppats på. Hon satte sig på sängen och tuggade och sen slängde hon det i papperskorgen och såg till att det landade under några kvitton så det inte syntes. Egentligen höll hon inte på med sånt där längre. Hon hade slutat helt och hållet.

Nu behövde hon bara leta reda på Jakob. Det brukade inte vara så svårt. Hon gick ner för trappan till vardagsrummet. Han satt där i soffan med en surfplatta i knät. Hon satte sig bredvid honom.

”Varför har du hittat på saker om ubåtar nu igen?” frågade hon.

”Jag vet inte”, svarade han.

”Vi har ju pratat om det här redan. Du får leka att du sett en ubåt, men du måste sluta säga att du sett en på riktigt.”

”Okej.”

”Lova att inte göra det igen?”

”Jag lovar.”

”Lyssnar du ens på vad jag säger?”

”Ja.”

”Snälla, lägg ifrån dig den där när du pratar med mig.”

Jakob la surfplattan på bordet och släckte skärmen.

”Det här är viktigt”, sa Helena. ”Du måste förstå.”

”Jag förstår. Jag ska inte göra det mer. Du kan sluta tjata nu.”

”Bra. Nu kan du gå och hjälpa morfar diska.”

”Men jag vill inte.”

”Man får inte alltid som man vill. Sätt igång nu.”

Jakob reste sig och gick ut i köket. Han visste vid vilka tillfällen det lönade sig att säga emot. Det här var inte ett av dem.

Åke frågade om han ville torka eller diska och han svarade att han ville diska såklart. Att torka var bara tråkigt. Han ställde sig på en pall så han nådde upp och sen tog han en osthyvel och lät den dyka ner med fören först. Det var en ubåt i diskvattnet.

Åke lät honom hålla på. Det var trots allt bättre än att titta på TV. Ingenting dåligt kunde ju komma av att hålla på med praktiska saker, det fattade ju vem som helst. Att det tog fem gånger så lång tid – nu när han fick hjälp, jämfört med om han gjort det själv – det brydde han sig inte om; han hade ingen brådska.

Senare den kvällen låg Jakob i sängen och väntade på att det skulle bli tyst i stugan. Han hade lagt en bok under ryggen för att göra det obekvämt nog för att inte kunna sova. Det var ett bra knep. Han använde det ofta.

När han hört de sista fotstegen och den sista dörren stängas, drog han av sig täcket, tog fram sin ryggsäck från under sängen och hoppade ut genom fönstret. Gräset var fuktigt under fötterna när han sprang bort mot havet. Han stannade vid stigen nedanför slänten och väntade. Han väntade på Joanna. Hon skulle komma när som helst, det var han säker på. Hon kom alltid i tid. På det viset var hon väldigt…

En skugga mellan träden. Inte mer än ett penseldrag från stam till stam. Han blinkade till. Sen stod hon bredvid honom.

”Vad står du här och tänker på?” frågade hon.

”Ingenting”, sa han. ”Ska vi gå eller?”

Det gick mellan tallarna, taniga och böjda av vinden från havet, och ut bland dynerna på stranden. Skymningen hade drivit bort all färg från kusten. Den hade drivit bort allt ljus och alla skuggor också, och nu fanns bara gråhet kvar. Himlen ovanför: en vägg av frostat glas. Havet nedanför: ett fält av sliten asfalt.

Jakob tog fram en filt ur ryggsäcken och bredde ut den på stranden. De satte sig bredvid varandra. Han hade med sig en burk med två mackor med ost, och han tog den ena och gav den andra till Joanna. Han hade brett dem när ingen såg. Han var bra på att inte synas. Men inte lika bra som Joanna såklart. Hon var bäst i världen.

När de lekte dunken var det alltid hon som var sist kvar och fick alla frisläppta. ”Dunk för alla, ett två tre!” brukade hon ropa och så sprang alla iväg igen. Ibland var hon till och med så bra att Jakob tyckte lite synd om letaren som fick leta om och om igen. Efter tredje gången eller så brukade han föreslå att de skulle byta i alla fall och det var sällan någon som protesterade.

”Vad tror du?” frågade Jakob när han ätit upp sin macka. ”Kommer vi se nå´t i natt?”

”Kanske, jag vet inte. De kan väl inte stanna hur länge som helst…”

”Jo, de kan stanna länge.”

”Men de lär väl få slut på bränsle och sånt?”

”Inte om det är en atomubåt. De kan stanna hur länge som helst.”

Han visste inte riktigt hur det gick till, det var han beredd att erkänna, men han var ganska säker på att det åtminstone nästan var sant. Det spelade inte så stor roll egentligen. Sa man bara saker bestämt så trodde folk på dem. Inte vuxna såklart, men de trodde ju inte på nånting. De hade bara tråkigt hela tiden.

Sen ångrade han sig. Han hade ingen lust att säga saker bestämt till Joanna.

”Det är kanske inte helt sant”, la han till. ”Och jag vet inte riktigt hur det funkar, men de kan stanna länge i alla fall.”

Hon nickade att hon förstått. Jakob var nöjd. Han tog fram sin kikare och tittade ut över vattnet. Kikaren fungerade inget vidare bra nu på natten. Han skulle behövt en större lins och mindre förstoring. Kanske skulle han ta och önska sig en i födelsedagspresent. Han hade goda chanser att få en. Morfar skulle säga att det var bättre än att titta på TV.

”Ser du något?” frågade Joanna.

”Bara grått.”

”Förresten”, sa hon. ”Du blir väl inte ledsen va? För att ingen tror på oss?”

Jakob sänkte kikaren, tittade på henne istället för på havet.

”Man vänjer sig”, sa han.

”Säkert?”

”Ja, säkert. Men du själv då?”

”Äh, jag struntar väl i sånt där.”

Det var lätt att inte bry sig när man visste att man var bäst, tänkte Jakob. Hon hade den förmånen. Han hade den inte. Men man vande sig. Man var tvungen att vänja sig. Han visste att det var så: att vänja sig vid vanor och göra vanor av det man vänjer sig vid och vanor och vanor och…

”Men jag förstår om du inte gör det.” Joannas röst. Långt borta.

Jakob hade glömt vad de pratade om.

”Tack”, sa han. Det lät som en lämplig replik.

De tittade länge ut över vattnet. Det var inte mycket att se: bara krusningarna och artefakterna från en dåligt strömmad film, havets egen glitch art, nonchalant trollande i tron att ingen tittade. Inga periskop och inga ryggfenor. Inte ens en antydan. De tittade länge och ingenting hände.

Joanna gäspade. Hon hade varit ute och sprungit och badat och utforskat hela dagen. Hon var trött nu, och när hon satt där på stranden, med havet framför sig och sand mellan tårna, var hon ganska säker på att ubåten redan åkt hem. Den kunde ju inte stanna för alltid.

Sen var det något där i Jakobs ögonvrå: en skugga under vattnet. Först väldigt tydlig, sen inte tydlig alls. Han pekade och vände sig mot Joanna. Hon sov på filten med armarna om sig. Det var inte värt att väcka henne. Det var ändå ingenting och nu var det borta. Det var bara tröttheten som gjort det. Han hade lika mycket sand i ögonen som mellan tårna.

Han kämpade ett tag till innan han lutade sig tillbaka på filten bredvid henne. Han tänkte bara blunda lite en stund. När han insåg sitt misstag var det redan för sent; de sov båda bredvid varandra i natten.

En cylinder av metall bröt ytan ute på fjärden. Den sjönk ner lika snabbt igen. Svallvågorna bakom var det enda vittnet. Sen var de borta också. Ingenting hade hänt.