Bild på Hilma SchenströmHilma Schenström, 17 år,

Norrköping 

Albins storebror 

 

 

 

 

Varför skriver du?

När jag skriver finns inga regler, jag bara leker med orden. Jag skriver för att reda ut tankar och för att kunna formulera idéer, åsikter och händelser. När jag skriver är jag endast jag, skrivningen är både mitt viktigaste uttryckssätt och min viktigaste vilostund.

Juryns motivering:

Det svåra kan vara så enkelt om man använder rätt perspektiv. "Albins storebror" är en ömt berättat historia där barnets perspektiv visar hur enkla även de svåraste frågorna kan vara om vi bara vill.

Lyssna eller ladda ner Albins storebror

För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Albins storebror av Hilma Schenström

Albin ser Mille genom glaset i dörren. Hon går fram och tillbaka och tittar ner i sin mobil. Albin tänkte fråga om hon kunde läsa för honom. Det är en vana, mamma och pappa är alltid borta långt in på kvällarna. Vilket, enligt Albin, egentligen inte gör så mycket, han har ju Mille.

Men nu ser Mille nervös ut, spänd och rastlös. Kanske är hon arg. Albin hade tänkt gå in, men nu dröjer han sig kvar. Han vill inte gå därifrån, Mille ska faktiskt ta hand om honom när de är ensamma, det har pappa sagt. Albin försöker se så anklagande och sviken ut som han kan. Han hoppas att hon ska se honom. Men det gör hon inte. 

Istället tar Mille, liksom i förbifarten, upp ett glas vatten som står på nattygsbordet, fortfarande med blicken på mobilen. Plötsligt stannar hon upp. Hennes ögon går över skärmen. Sedan tittar hon upp i taket, blundar. 

Efter det tappar Mille glaset. Hon spänner fingrarna runt det, sen glider det ur hennes hand. Albin kan inte avgöra om det händer med eller mot hennes vilja. Han känner växande förvåning och förfäran. 

Glaset kraschar i golvet, vatten och glasbitar sprider sig. Albin väntar på ljudet från kraschen men hör inget. Sedan kommer han på sig själv och skakar på huvudet, mamma har ju sagt att väggarna är ljudisolerade, även fast dörren har glas i sig. 

Mille verkar knappt bry sig om skärvorna och vattnet. Hon börjar gå, förbi bokhyllan Hon drar ner böckerna. I sitt huvud hör Albin smällen när även de hamnar på golvet. 

Samtidigt som sista boken landar formas Milles läppar till något slags frustrerat vrål som trots isoleringen hörs svagt ut. Sedan lägger sig Mille raklång på sin säng. 

Men nu känner Albin att han måste öppna dörren.
 
Han stannar framför sängen. Säger hennes namn. Men Mille bara vänder sig om mot väggen och säger att han vet väl om att hon mår dåligt. Jo, Albin börjar förstå det. Men han visste inte. 

Kanske menar hon ryggen. Mille har jämt ont i ryggen. Vilket faktiskt inte är så konstigt när hon går omkring med något bandage-liknande hårt lindat runt bröstkorgen. 

Albin säger inget. Han står kvar vid sängen. Men när hon säger åt honom att sticka gör han det. Han sticker till sitt rum, lite ensamt känns det. 

När mammas steg hörs i trapphuset rusar Albin till hallen, hon är tidig. I hallen står redan Mille. Albin noterar förvånat att hon ser rädd ut. Sedan öppnas ytterdörren, ett varmt leende möter dem. 

Mamma går mot Mille, som vill hon ge henne en kram. Albin är förvånad. Mamma brukar inte le sent på kvällarna, än mindre kramas. En avundsjuk tanke drar förbi, mamma borde krama honom först. Sedan ser han att Mille backar. Hon börjar gråta. 

Tårarna rinner, Mille spänner av i hela kroppen. Genom tårarna hörs hennes röst argt men lättat. Hon säger att mamma bara inte kan skriva “pratar när jag kommer hem”. Mille trodde hon skulle bli utslängd. Albin ser på mamma, på Mille, oförstående. Han drar prövande i mammas tröja. 

Men mamma går till vardagsrummet, tar upp fjärrkontrollen. Hon sätter på tv:n och ger Albin en menande blick. Albin protesterar. Men då är mamma och Mille är redan på väg till Milles rum. När dörren stängs sätter sig Albin med en suck i soffan. 

Albin är trött men har inte sovit. Han har bara suttit där och kollat på tråkiga program. När mamma sätter sig bredvid honom känner han sig rätt sur och lite utfryst. Han har inte lust att prata med mamma. Ändå fäster hon sin blick i hans. 

Mamma säger att Mille är Albins bror, och att han är lite ledsen just nu. Albin tycker det är konstigt att Mille plötsligt är hans bror. Men han märker att det inte är läge att ifrågasätta. Han nickar, hans bror, okej. 

Men är han ledsen? Han som är stor, läser sagor, tröstar. Varför är han ledsen? Det undrar Albin, han frågar. Mamma försöker förklara. Hon säger att Milles kropp inte ser ut som de flesta killars, den liknar mer de flesta tjejers. Albin är tyst en stund. Han grubblar lite på det omvända mot vad han är van vid. 

Mille är osams med sin egen kropp. Han säger det högt. Mamma mumlar och nickar sakta. Albin tänker lite till. Kroppen är ett verktyg kommer han på. Som en hydda. Ända till döden kommer Albin ha sin kroppshydda. Mamma kommer ha sin kropp hela sitt liv. Och Mille med. Men han är osams med sin kropp, vad jobbigt. Stackars Mille. 

Albin frågar om det går att bygga om sin hydda. Mamma ler lite. Ja, det går, det tar lite tid. Men det går. 

Albin håller på att somna, han känner lättnad. Allt kommer bli bra, han tycker så mycket om Mille. När mamma och Albin hade pratat färdigt hjälpte mamma honom att borsta tänderna, det hade hon inte gjort på år. 

På väg till sitt rum gick Albin förbi Milles rum, såg att Mille hade släckt lampan, att han låg i sin säng. Mamma bäddade ner Albin, det var också länge sedan sist. Albin kan fortfarande känna värmen från mammas hand. Han håller precis på att somna när han hör ljud. Musik. Från Milles rum. 

Albin ser Mille genom glaset i dörren. Han dansar. Hela hans varelse dansar. Dörren står på glänt så att luft kan komma in, svag musik strömmar ut. Mille sjunger tyst med. Han tror ju att Albin och mamma sover. Men Albin står där, och mamma står bakom honom. 

Så vänder sig Mille om. Han ser dem. Då slutar han dansa, stänger av musiken, ser stilla ner i golvet. Står bara där. Albin förstår att han hade hoppats att de sov och inte skulle bli väckta. Mille ser ner i golvet, som efter att ha blivit påkommen. Men så ser han upp på dem. Han ser på dem under lugg och de blågrå ögonen gnistrar i grönbrunt. Albin vet vad ögonen förmedlar. Mille kommer aldrig mer behöva bita ihop inför dem. Mille, Albins storebror.