Bild på Joel StenowJoel Stenow, 25 år,

Linköping 

Gatan som gud glömde 

 

 

 

 

Varför skriver du?

Skrivande är det närmaste telepati vi kommer. Kan jag skriva så att andra människor identifierar sig med mina egna förnimmelser av verkligheten så är jag på rätt väg. Jag tror på en sammänsklig förståelse som medicin mot det ondskefulla.

Juryns motivering:

I novellen Gatan som gud glömde spelas ett helt människoliv upp framför läsaren, allt utifrån en specifik geografisk plats: Gatan som gud glömde. En pojke lär sig cykla, tar körkort, blir kär, blir vuxen, blir pappa och tömmer barndomshemmet för att ta farväl av den trygga, välbekanta gatan där så många minnen finns. Novellen har ett starkt framåtdriv och förmedlar mycket känsla utan stora åthävor. Ett alldeles vanligt liv, på en alldeles vanlig gata, berättat på ett alldeles ovanligt finstämt vis.

Lyssna eller ladda ner Gatan som gud glömde

För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Gatan som gud glömde av Joel Stenow

Han står lutad mot räcket på toppen av stentrappan för sista gången. Han tittar nedåt backen som är full av välkända gropar och ojämnheter. Asfalten är blank av regn. En vänstersväng avbryter kantstenarnas ojämna väg ned till Norra Storgatan. De kallade alltid backen gatan som Gud glömde. Bilar står som farthinder parkerade längs med sidorna, om vintern tar sig inte plogbilen fram. Det är ett ögonblicks tystnad och gatan väcks till liv inom honom.

Bilarna hade stått krångligt till, han hade parerat för dem. Pappas min om han klarade det!  Vid korsningen: en bil hade kört ut. Han hade vinglande cyklat vidare. Han var bara fem men kunde redan. Bilen hade bromsat med ett häftigt ryck. Hans pappa höll händerna för munnen, som Skriet. Han hade nått toppen av backen, ovetande om faror. Han hade klarat det! Hans pappa hade kramat honom, hårt.

Långt senare: ”Det är lugnt, så´nt händer, det där går att laga.” Hans pappa var nog mer arg än stolt den gången. Han minns förväntningen innan, på parkeringen, utanför körskolan.
”Då ställer jag bilen här. Så får du ta den, om…”
”Perfekt!”
”Det kommer gå bra. Kör försiktigt.” Han hade känt sig vuxen för första gången.
Det hade varit helt omöjligt att koncentrera sig. En svettig blyertspenna i en loop över pekfingret under hela förmiddagen. Darrande av nervositet. Klockan hade slagit tolv. Sedan: energi och eufori, sådan stolthet! Bakom ratten som en kung. Han var först bland sina polare.
Hans pappa hade kommit gående på trottoaren. I glädjeruset hade han kört alldeles för fort uppför backens ojämnheter. Hans pappa hade vinkat vilt i backspegeln. Var det stolthet eller ilska? Han hade tittat framåt igen och minns den fula, nötta kantstenen som stuckit ut som en sned tand. Han hade ryckt i ratten för våldsamt och farit in i trästaketet på andra sidan gatan. Ingen hade blivit skadad förutom hans stolthet. Den var död. 
”Jävlar, vilken skymd korsning”, hade han sagt när hans pappa kommit springande. Hjärtat hade runnit ut genom tårna. 
Då hade hans pappa sagt: ”Det är lugnt, sån´t händer, det där går att laga."

En annan gång. Nedför backen med hjärtat sprittande, kär för första gången. Tillbaka med hjärtat krossat. Hennes ögon hade varit så obevekligt beslutsamma. Olyckor kom alltid oförmedlat. Hade han inte anat alls? Han hade passerat korsningen och en bil hade rullat fram. Deras blickar hade mötts. Människoögon– han hade känt sig så sviken av mänskligheten, tittat bort och i tystnad gråtit vidare. Hans pappa hade tvättat bilen på uppfarten, förstått, och gett honom en lång kram. Tvättsvampen hade legat i gruset.

Blött grus. Hans visir hade varit suddigt av regndroppar. Två billyktor hade sprängt fram mellan regndropparna till höger om honom: visst stannar den? Förvåningen när den fortsatt ut ur korsningen. Han hade kört in i kofångaren med hård kraft och hängt över styret när allting stillnat. Surrealism, alltid surrealism.
”Men Gud förlåt, hur gick det? Jag såg dig inte.”
Han hade haft ont i armen.
”Det är lugnt, så´nt händer”, hade han sagt. Sådant går väl laga.
Han hade lett mopeden sista femtio metrarna upp till huset med en arm. Berättade vad som hänt. Hans pappa hade skakat på huvudet. 
”Högerregeln.” hade han sagt. Och: ”Tack Gud att det inte gick värre.”

Nyligen, förra månaden, eller kanske förra året: han hade stått där han stod nu och sett sin dotter cykla uppför med tungan i mungipan. Hans pappa hade stått i korsningen halvvägs upp, som en livlina, ifall hon inte skulle orka hela vägen. Korsningen var lurig, hans pappa hade insisterat på att stå där som trygghet. Han och hans dotter hade flera kvällar fantiserat om farfars min på toppen av backen. Han skulle se ut som Skriet som stolt! Nu stod farfar halvvägs upp, som stöd på vägen. Hon hade varit så beslutsam att han aldrig tvivlat. Stoltheten i ögonen då hon hade lyckats. Hans pappa hade kramat henne, så som han hade kramat honom för alla år sedan.

Surrealismen då de hade sett de frostiga, svarta rutorna glida nedför backen, krängande i snömodden. Han hade kramat sin dotter i tystnaden, för att värma varandra. Andedräkten hade varit som pulserande moln. Bilen hade tagit vänster i korsningen. Det slog honom: de hade aldrig svängt åt vänster, de tog alltid bara rakt fram. ”Farväl farfar”, hade de viskat. Bilen hade svängt och försvunnit. ”Gatan som Gud glömde”, hade dottern sagt. Tystnad, medan imman hängt i luften. ”Farfar glömmer han inte.”

Han låser dörren till det ekande huset och skakar hand med flyttgubben. Bakom honom står en skåpbil innehållande rester från ett liv. Åtskilligt ligger på återvinningen, skräp. Han går nedför stentrappan, och väntar in skåpbilens varsamma backning ut mellan granitstolparna. Sedan backar han själv ut. De slirar nedför backen, kryssar mellan bilar och håligheter, de passerar korsningen och rullar vidare. Han bromsar in försiktigt innan de svänger ut på Norra Storgatan. De svänger. Han tittar i backspegeln. Skåpbilen vajar mjukt, tätt bakom honom.