Bild på Matilda ErikssonMatilda Eriksson, 20 år,

Norrköping 

Kurragömma 

 

 

 

 

Varför skriver du?

Jag älskar att skriva eftersom jag ständigt skapar berättelser i mitt huvud, och skrivandet är mitt sätt att få ur mig dessa berättelser och dela dem med andra. Skrivandet ger mig utlopp för min fantasi samtidigt som det ger mig chansen att skapa någonting som berör och som kan påverka andra. Jag älskar att vara kreativ, och skrivandet är för mig det perfekta sättet att vara kreativ på, eftersom de enda begränsningarna är din egen fantasi.

Juryns motivering:

På ett trovärdigt och gripande sätt skildras en flickas utsatthet och längtan efter sin mammas kärlek. Språket har ett bra driv, det är detaljrikt och sinnligt vilket skapar tydliga bilder och känslor som berör.

Lyssna eller ladda ner Kurragömma

För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Kurragömma av Matilda Eriksson

Kurragömma.
Glädjen över att hitta ett riktigt bra gömställe, ett ställe där du vet att du inte kommer att bli hittad på en lång, lång stund. Du sitter där, hopkurad i ett hörn längst in i garderoben, eller liggandes på mage under sängen, och du kan höra dina hjärtslag bulta i öronen, dunk, dunk, dunk, medan du lyssnar efter minsta lilla ljud - ett skarpt andetag, ett fotsteg - som avslöjar om den som letar efter dig är i närheten. När den personen kommer, då gör du dig själv så liten som möjligt, du slutar andas, du försöker tvinga ditt hjärta att sluta slå, du gör allt för att undvika att bli hittad. För det är det allt går ut på. Att inte bli hittad. Och det är först när den som letar gått förbi dig, när den letat men ändå missat ditt gömställe, som du kan börja le för dig själv, trygg i vetskapen om att du aldrig, aldrig kommer att bli hittad.
Men kurragömma är bara roligt om det är en lek. Om det finns hopp om att det ska sluta med att du får krångla dig fram från ditt gömställe med ett leende på läpparna, med stolthet svällande i bröstet eftersom ditt gömställe var det bästa, det som ingen kunde hitta. Eller i värsta fall så får du kliva fram med huvudet nerböjt i skam eftersom ditt gömställe var det sämsta, eftersom du blev hittad först.
Kurragömma är inte lika roligt när det är på riktigt. När du sitter hopkurad längst in i garderoben, inte för att du vill, utan för att du måste. När du slutar andas vid ljudet av fotsteg, inte frivilligt, utan för att du är så rädd att du inte får luft. När du inte kommer utkrypande från ditt gömställe utan släpas ut, skrikandes efter hjälp, efter nåd, för när du väl blivit hittad så finns det inte längre någon anledning att vara tyst.
För Linn hade kurragömma slutat vara en lek för länge sedan. För henne var det alltför verkligt, allt för ofta.
Med tårar rinnande nerför kinderna satt hon nu hopkurad bland golvmoppar och dammvippor i städskåpet som stod längst in i ett hörn i det lilla rum som fungerade som kombinerat förråd, skafferi och städskrubb. Skåpdörren blockerades halvt av en tvättkorg vilket gjorde det nästan omöjligt att ta sig in i skåpet om man inte var lika liten och smal som Linn. Hon visste att det var ett bra gömställe, kanske rent av hennes bästa. Här hade hon lyckats förbli gömd många gånger, men hon vågade ändå inte känna sig säker. Hon vågade aldrig känna sig säker hemma längre.
Ifrån vardagsrummet kunde hon höra ljudet av glas som splittrades, följt av en lång harang svordomar och ilskna skrik. En hög smäll ekade i den lilla lägenheten när något tungt föll i golvet, sedan hördes ljudet av stapplande steg som tydligt signalerade att hennes mamma fått i sig några, eller snarare många, glas för mycket.
”Linn!” hördes hennes mors hesa röst från vardagsrummet. ”Linn, kom hit och städa upp!” Man kunde tydligt höra att hon var rasande, som hon alltid blev när hon var full. Vilket var alldeles för ofta.
Linn kröp ihop ännu mer och försökte få tårarna att sluta rinna. Hon var rädd att hon skulle börja snyfta och att hennes mamma då skulle höra henne.
”Linn!” skrek hennes mamma igen. Hennes röst lät mycket närmare den här gången. ”Kom hit, genast! Jag har inte tid för ditt nonsens!”
Det blev knäpptyst. Linn kunde se framför sig hur hennes mamma stod i vardagsrummet, med ett glas vin i ena handen och en cigarett i den andra, otåligt tagandes det ena blosset efter det andra i väntan på att Linn skulle komma fram, medan hon själv satt och höll andan inne i städskåpet, livrädd för att mamman skulle komma och leta efter henne.
Till slut hördes en väldigt överdriven suck ifrån vardagsrummet följt av ett högt muttrande. ”Vill man få någonting gjort får man visst göra det själv.” Sedan kunde Linn höra sin mammas steg komma i riktning mot det lilla rum där Linns gömställe fanns.
Nej, kom inte hit!, tänkte Linn febrilt. Men hon kunde höra hur dörren till det lilla rummet öppnades följt av skrapandet mot golvet när hennes mamma drog undan tvättkorgen som halvt blockerade dörren till städskåpet där Linn gömde sig. När hennes mamma sedan öppnade dörren så började Linn skrika. Nu fanns det inte längre någon anledning att vara tyst.
”Håll käften, jävla unge!” skrek hennes mamma tillbaka. Hon ryckte tag i Linns arm och drog ut henne ur skåpet. Det enda Linn kunde göra var att blunda och invänta det första slaget.

Nästa morgon vaknade Linn av att solen sken henne rakt i ansiktet. Hon vände på huvudet för att titta på klockan på nattduksbordet. Den visade på halv sju. Hon tog sig tyst upp ur sängen och smög bort till garderoben. Trots att det var en varm sensommardag drog hon fram ett par jeans och en långärmad t-shirt. Tyvärr var blåmärket i ansiktet svårare att dölja.
Efter att ha klätt på sig smög hon försiktigt ut i köket. Mitt på köksgolvet fanns nu en stor röd vinfläck, och runt den glittrade golvet av glassplitter. Det fick Linn att tänka på blod och tårar, och hon kände genast hur en våg av illamående sköljde över henne.
Försiktigt – delvis för att inte trampa i glaset, delvis för att inte råka väcka sin mamma – så tassade hon bort till kylskåpet och tog fram smör och ost. Hon gjorde snabbt i ordning två smörgåsar och smög sedan återigen förbi de glittrande tårarna på golvet och vidare ut i hallen. Med smörgåsarna i handen drog hon på sig sin ryggsäck och trädde på sig gympaskorna. Hon tog extranyckeln som hängde på en krok bredvid dörren, eftersom hon visste att hennes mamma skulle vara borta när hon kom hem. Sedan lämnade hon lägenheten och stängde tyst dörren efter sig.

Hon gick till parken. Det var en av Linns favoritplatser, ett ställe hon ofta flydde till. En plats där hon kände sig trygg.
Hon satte sig på en däckgunga och började äta sin frukost. Hon gungade lite med benen och kände genast den bekanta, lugnande rörelsen när gungan började pendla, likväl som det bekanta gnisslandet i kedjorna. Äntligen vågade hon slappna av, och när spänningen släppte så började också, äntligen, tårar att falla som strilande floder längs hennes kinder, som ett rop på hjälp som ingen kunde höra.
När hon ätit upp sin frukost tog hon av sig sin ryggsäck och plockade fram ett halsband ur facket på framsidan. Det var en berlock i silver som hängde på en lång kedja. Hon öppnade försiktigt upp den. På högra sidan fanns en klocka, som vid ett snabbt ögonkast visade att det var en timme kvar tills skolan började. Men det var bilden på den vänstra sidan som hon ville titta på. Bilden föreställde en liten bebis, som leende vilade i sin moders famn. Men det var mamman som fångade ens blick. Hon hade ett gigantiskt leende på läpparna och hon fullständigt strålade av glädje. Linn tyckte att det var det finaste leendet i hela världen.
En ensam tår föll på bilden. Försiktigt torkade Linn bort den, stängde berlocken och la tillbaka den i väskan. Hon torkade tårarna från kinderna. Där var det i alla fall, nu återigen i tryggt förvar. Beviset på att hennes mamma faktiskt älskade henne.

”Vad har hänt med ditt ansikte?” Det var det första som Dani sa när Linn kom till skolan.
De stod vid dungen i ena änden av skolgården, den plats där de alltid träffades på morgonen innan skolan började. Det hade varit en ritual i flera år nu.
Dani var Linns bästa vän i hela världen, den hon gjorde allt med, den som alltid kunde få henne att skratta, den hon kunde berätta allt för. Eller ja, nästan allt.
Det fanns inget som hon hellre skulle vilja än att berätta allt för Dani, men hon var rädd. För tänk om Dani berättade för någon vuxen? Tänk om de kom och tog henne ifrån hennes mamma och satte henne i en fosterfamilj, så att hon tvingades bo någonstans långt borta, ihop med helt främmande människor? Tänk om hon aldrig fick träffa Dani eller sin mamma igen? Det kanske inte var mycket, men de var det enda hon hade. Hennes liv kanske inte var perfekt just nu, eller ens bra, men det var bättre än alternativet. Så hur gärna hon än ville säga sanningen så drog hon till med en lögn i alla fall.
”Jag snubblade utanför dörren igår och slog kinden mot dörrhandtaget. Det gjorde väldigt ont.”
”Stackare”, mumlade Dani, men brydde sig sedan inte mer om det. Hon hade för länge sedan accepterat att Linn ofta ramlade och slog sig så att hon fick blåmärken lite överallt. Hon verkade dock aldrig ha reflekterat över att Linn aldrig ramlade och slog sig i skolan, eller hos Dani. Bara när hon var hemma.
Linn tänkte på fotot i sin berlock, på sin mammas kärleksfulla leende. Det var lika bra att Dani inget insåg. Ingen kunde någonsin få veta. Inte om hon någonsin skulle få se sin mamma le på det där sättet igen.