Bild på Olivia AndwesterOlivia Andwester, 25 år

Ydre 

Texas 

 

 

 

 

Varför skriver du?

Jag har alltid uppskattat att skriva. Alla människor bär med sig en ryggsäck, som genom livet fylls med livserfarenhet, glädjestunder och ofta även sorg. Skrivandet är för mig ett sätt att sätta ord på ryggsäckens innehåll.

Juryns motivering:

En novell som på ett varsamt sätt förmedlar ett ämne vi sällan pratar om. Med ett naturligt språk och bra timing sätter den fokus på känslorna. En skildring stark i både innehåll och upplevelsen. ”Att för första gången hålla sitt barn för sista gången.” Ett avsked så drabbande måste vara varje förälders mörkaste mardröm. En berättelse om hur lycka kan förvandlas till djup sorg. En berättelse om livets skörhet och förgänglighet.

Lyssna eller ladda ner Texas

För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Texas av Olivia Andwester

Den var en vacker majdag, solen strålade och gav hopp om den stundande sommar som skulle väcka naturen till liv igen. Körsbärsblomningen hade nått kulmen. Vi blev föräldrar till en liten pojke som vi gav namnet Texas. Omständigheterna hade gjort att han kom till världen redan i graviditetsvecka 30.Knappt ett kilo tungt och 36 cm lång. Perfektion var en bättre beskrivning.Den kärleken som föddes i och med Texas, gjorde att kärlek fick en helt ny dimension.

I början var alla som var inblandade i Texas vård mycket hoppfulla.Barn som föds i vecka 30 har förutsättningarna på sin sida. Goda förutsättningar till att utvecklas precis som vilket annat barn som helst. I dagens neonatalvård räddas barn som föds redan i graviditetsvecka 23. Så varför skulle inte vår son klara sig?

Jag minns hur jag, samma kväll som han fötts, stod bredvid kuvösen och växlade blicken mellan monitorerna och det lilla knytet. Det var där och då jag insåg att bebisbubblan, som så ofta målas upp som fantastisk och rosaskimrande, inte existerade hos oss.Det rosa skimret var förbytt till ett skarpt ljus från övervakningen och utrustningen som höll vårt barn vid liv. Vår bebisbubbla stank av handdesinfektion.

Vi hade tidigare haft ett samtal med Texas läkare angående hans tillstånd, att hans lungor var så sköra och att de inte hade många fler behandlingsalternativ att sätta in. Ingen nybliven förälder ska väl behöva tala om livsuppehållande insatser och ta ställning till att avstå hjärt-lungräddning? Men det fick vi.

Glädjen hade flyttat någon annanstans. Bort från oss. Den vackra världen utanför fönstret var ett hån. Genom fönstret syntes människor som var på väg hem för att möta helgen. De tycktes fundera på vad de skulle inhandla till fredagsmyset. Skulle de grilla eller äta tacos?

Under tiden som livet pågick likt en teaterpjäs utanför hade vi tilldelats våra roller ofrivilligt. Vi stod med händerna försiktigt omslutna kring vår efterlängtade bebis som kämpade för sitt liv.

Sköterskorna hade insisterat på att vi måste få i oss något att äta för att orka.Texas var skör, men stabil. Vi gick tillbaka till vårt rum och fick i oss lite milkshake som en omtänksam undersköterska hade ordnat åt oss. Sedan kom samtalet:

 ”Vi ska vända på Texas nu, så det är nog bra om ni är med”

Min sjuksköterskehjärna vaknade direkt. Han är alltså så skör att de inte vet hur han kommer att reagera när de vänder honom. Tårarna rann stilla ner längs kinderna. Jag tittade upp på min livskamrat, Texas pappa Alfred, och uttalade orden:

”Alfred, han kommer inte att klara det här, vi kommer att förlora honom”

Väl tillbaka i intensivvårdssalen hade Texas syresättning sjunkit markant. Lugnt gick jag fram till kuvösen, spritade av händerna, och sökte sedan efter hans lilla hand. Trots sin skörhet greppade han försiktigt sin lilla hand runt mitt ena finger. Jag chockerades över min egen lugna framtoning. För inombords pågick ett känslomässigt krig. Ett krig som jag inte skulle vinna.

Läkaren kom ut och överlade med sitt team och oss föräldrar om att avbryta den livsuppehållande behandlingen. Men precis då hon uttalade orden steg syresättningen upp till adekvat nivå.

Det blev helt tyst i rummet. Alla stod stilla och tittade på monitorn.

Sedan sjönk syresättningen igen.

Ända in i det sista var Texas en kämpe. Han kämpade så starkt för livet, men döden var starkare.

I samma stund var det något som brast. Jag såg det också i Alfreds ögon. Tre dagar fick vi tillsammans innan Texas lungor inte orkade mer.

Personalen i rummet var fantastiska, så närvarande och äkta. De lösgjorde Texas från övervakningsutrustningen som han varit kopplad till. Förklarade för oss i detalj vad som skulle ske och var ödmjuka inför hur vi ville att den sista tiden i livet med vår son skulle vara. Vi la oss bredvid varandra i den säng som fanns i rummet. Alfred tog av sin tröja och jag fick en sjukhusskjorta, så att Texas skulle få ligga hud mot hud hos oss.

Så kom den stunden som alla föräldrar längtar efter. Att få hålla i sitt barn för första gången.

Det var den bästa och samtidigt den värsta stunden i mitt liv. Det bästa och det värsta av två världar. Att för första gången hålla sitt barn för sista gången.
Det var som om livet stod på paus. På ett sätt ville man att det skulle vara pausat för alltid, så att han kunnat stanna kvar hos oss.

Personalen gick ut och lämnade oss ensamma för att njuta av den sista stunden med vår bebis.
Han var så vacker där han låg på mitt bröst. Men det gick inte att blunda för hans skörhet. Huden hade börjat anta en marmorering till följd av den nedsatta syresättningen.

Hur tar man farväl av någon som man nyss välkomnat till världen?
När är man redo? Svaret är aldrig.

Vi flyttade försiktigt över Texas till Alfreds bröst och jag la mig nära.
Här låg vi alla tre i kvarlevorna av den brustna bebisbubblan.

Läkaren kom in och frågade om vi var redo. Som om man någonsin blir redo för att säga farväl till sitt barn?
Jag tittade ner på den sköra lilla kroppen, vår älskade son som var en perfekt mix av mig och Alfred. Texas andning upplevdes rossligare och vi bestämde oss för att han inte skulle behöva utstå mer lidande.

Där, tätt omsluten av sina föräldrars kärlek, kopplades respiratorn bort och vår son tog sina sista andetag.
Läkaren tog bort stetoskopet från den lilla bröstkorgen, tittade upp och sa:

”Han är inte kvar hos oss längre, han är en liten ängel nu”