Senaste artiklar
Logga in

Nu tar jag pension

foto: Anitha Sweder Thorstensson

Sommaren 1975 började jag mitt första jobb som biblioteksanställd, på Skövde stadsbibliotek där jag var timtjänstgörande kontorist. Mestadels stod jag i skivdisken och vände grammofonskivor men jag fick snart också ta mig an en samling äldre böcker. Med nästan obefintliga kunskaper i klassificering och katalogisering lyckades jag bringa viss ordning i samlingen. De gamla 1700-talsböckerna satte jag upp i magasinet, varje bok med ett handskrivet katalogkort instoppat vid försättsbladet. Vid ett besök på Skövde stadsbibliotek 2016 upptäckte jag att böckerna fortfarande står kvar där jag ställde dem, med katalogkortet instoppat vid försättsbladet…

Denna upptäckt fick mig att reflektera över hur mycket – eller hur lite – som egentligen händer på ett svenskt folkbibliotek. Och jag kunde konstatera att det jag gjort under mitt gångna yrkesliv inte alltid varit så meningsfullt…

I år fyller jag 65 år och går i pension, närmare bestämt onsdagen 7 februari. I drygt fyra årtionden har jag på ett eller annat sätt arbetat med bibliotek och, vågar jag påstå, utfört alla på ett folkbibliotek förekommande arbetsuppgifter. Med ett undantag, jag har aldrig kört bokbuss…

Den vanliga uppfattningen idag, bland politiker, massmedia, allmänhet, inom forskning och även bland oss som arbetar på bibliotek, är att folkbiblioteket under de senaste decennierna genomgått en omvälvande förändring och utveckling. Inte minst i politiska styrdokument talas det om bibliotekets ”nya uppdrag”.

Och visst är det så, att vi har ett ”nytt uppdrag”. Men i det praktiska vardagsarbetet gör vi precis samma jobb idag som för fyrtio år sedan. Vi köper in böcker, sorterar dem enligt olika principer och gör böckerna tillgängliga för den läsande allmänheten. I bästa fall gallrar vi också böcker då och då…

Så bibliotekets grunduppdrag, ”kärnuppgiften”, har inte förändrats. Skulle vi göra något annat än sortera böcker, så skulle biblioteket vara något annat än ett bibliotek. Men kanske är det ditåt utvecklingen nu går, att biblioteket blir något annat än ett bibliotek?

1975 behövde jag inte hjälpa besökare att beställa tågbiljetter eller ansöka om sjukpenning. Idag är sådant biblioteksjobb ganska vanligt, som bekant. Det är inte biblioteket, som frivilligt tagit sig an dessa uppgifter. Men då det inte längre finns vare sig biljettlucka eller försäkringskassa i Vadstena så är det till biblioteket som folk kommer för att få hjälp. Det som skapat bibliotekets ”nya uppdrag” finns utanför bibliotekets väggar och utanför bibliotekets påverkan. När olika samhällsnyttiga aktörer dragit ner på service och (faktisk) tillgänglighet så har biblioteket fått ta över. Denna nya roll kan biblioteket hantera mer eller mindre framgångsrikt tack vare vår status som ”ett publikt rum”, kanske det sista som är tillgängligt för alla.

Det är således korrekt att påstå att folkbiblioteket har ett nytt uppdrag men samtidigt har vi, än så länge, även kvar det gamla. Bibliotekets kapacitet som en ”alt mulig mand” (som man säger i Danmark) har med tacksamhet noterats av styrande politiker som med retorisk emfas talar om bibliotekets viktiga roll som demokratisk mötesplats och nav för läs- och språkutveckling, kunskap och information. Men så resonerade man även 1974. Egentligen är denna höga tanke om bibliotekets möjligheter något som vi skall vara stolta över. Men klarar vi det ”nya uppdraget”? Har vi kunskaper, tid och utrymme? Har vi kompetens och adekvat utbildning? De 225 miljoner kronor som staten nu satsar på att förstärka bibliotekens såväl praktiska som kunskapsmässiga resurser kommer väl till pass, bättre sent än aldrig. Behoven är mycket stora…

Den största förändringen inom biblioteksvärlden sedan 1970-talet är givetvis datoriseringen. Det är så självklart så det egentligen inte behöver kommenteras. Men ändock…

På 1970-talet talade vi inte om it utan om adb, automatisk databehandling. Första gången jag kom i kontakt med adb var när jag gjorde värnplikten, då kunde vi göra ballistiska beräkningar med hjälp av en dator. Andra gången jag kom i kontakt med adb var några år senare, på Bibliotekshögskolan i Borås. Då fick vi lära oss mycket elementära saker om adb, exempelvis hur man ritar en symbol för en dator, en skrivare och en terminal…

De svenska folkbiblioteken började tidigt adb-anpassas, långt innan andra kulturinstitutioner ens börjat tänka i nollor och ettor. Förklaringen är säkert att bibliotekets logiskt uppbyggda strukturer i kataloger och register var/är som skapade för att hanteras av en dator. Först ut att datoriseras var biblioteket i Staffanstorp i Skåne. Det skedde i tidigt 1970-tal då alla inom den progressiva biblioteksbranschen talade skånska och på ett eller annat sätt var knutna till Btj i Lund.

Datoriseringens konsekvenser är så omfattande så de kan knappast förstås av den som inte arbetat på ett bibliotek innan vi hade it. Här finns inte plats att gå in på detta ämne men det är ett skolexempel på de franska mediologernas teorier, att från början renodlat tekniska uppfinningar radikalt styr om villkor och möjligheter för allt annat i samhället. Det är datorn som gör att jag på en minut kan belägga, beställa och också få en tidskriftsartikel från universitetsbiblioteket i Tartu, det är inte formella överenskommelser mellan biblioteken eller postgången eller min språkkompetens eller nåt annat…

Och så till sist, på tal om biblioteket i Staffanstorp. Våren 1977 var vi några BHS-studenter som skulle skriva en rapport om S:s pionjärinsats som adb-bibliotek. Vi lyckades få lite pengar av rektorn så vi kunde ta oss med bil till Staffanstorp och även boka in oss för övernattning på ett enklare hotell. Vi hade nämligen kommit på att denna studieresa krävde övernattning även om besöket på biblioteket nog inte skulle ta så lång tid. Det gjorde det inte heller, efter en timma ungefär hade vi fått veta det vi behövde för att skriva rapporten (som vi senare också fick godkänd).

Efter besöket på biblioteket var det dags för resans huvudmål, gästgivaregården i Staffanstorp. Dit tågade Sverker Norén, Anders Orre, Jan Schützer och jag och intog en braklunch i bästa Piraten-stil. Vi började med smörgåsbord som övergick i äggakaga med fläsk och därefter biff med lök och stekt potatis och sist äppelkaka med vaniljsås, allt nedsköljt med försvarliga mängder av därtill passande våtvaror. När vi reste oss från bordet hade klockan blivit åtta på kvällen och hur vi därefter tog oss från gästis till vårt nattlogi är höljt i glömskans barmhärtiga töcken…

Sedan dess har jag faktiskt blivit ganska bra på adb. Men jag kan fortfarande inte vända en äggakaga om jag skulle få för mig att tillaga en sådan vid min egen spis…

 Text: Urban Bäckström, Vadstena

Lästips


Till startsida Till våra inspirationssidor Innehållsöversikt med en lista på sökord från A till Ö Vanliga frågor och svar vårt program Kontakta eller fråga oss