Senaste artiklar
Logga in
Unga berättare 2016 - Meriem Jamil

Meriem Jamil, Norrköping
Tonårshjärtat

Hur gammal är du och var bor du?Bild på Meriem Jamil
21 år och är nyinflyttad till Uppsala .

Vem är du?
Mitt namn är Meriem Jamil och jag är ursprungligen från Norrköping. Pluggar just nu till farmaceut i Uppsala och älskar att läsa allt jag får tag på även fast det bara skulle vara baksidan av ett mjölkpaket på morgonen. Glad, sprallig och nyfiken skulle mina närmaste beskriva mig som och jag håller med.

Varför är du med i Unga Berättare?
Jag mår som allra bäst när jag får skapa och när jag fick reda på denna tävling så tänkte jag att det skulle vara ett utmärkt sätt att få utlopp för min konstnärliga ådra, vilket jag hade rätt i.

Hur skulle du beskriva din novell utan att berätta handlingen?
En realistisk berättelse som jag tror även många kan relatera till. 

Hur ser ditt skrivande ut om tio år?
Då har det förhoppningsvis gått så pass bra för en att man fått minst en romandebut.

Vad och var läser du helst?
Ingen specifik bok i åtanke men väljer helst böcker med mycket misär och häpnadsväckande plot-twist, lite som livet själv. Detta läser jag antingen i min läshörna som också är min säng eller platserna längst in i ett café. 

Intervjun gjordes i september 2016

Juryns motivering:
En fin berättelse om två tonårstjejer som växer upp och blir vuxna och helt annorlunda. Fångar känslan av bultande tonårshjärtan, av att våga allt, vilja synas och höras, och tomheten när den tiden är över.

Lyssna eller ladda ner Tonårshjärtat
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och
väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Tonårshjärtat av Meriem Jamil

Jag sätter mig bakom dig på pakethållaren och tar upp händerna i luften. Du står på pedalerna i några sekunder och trampar så hårt du bara kan. Det lyckas du bra med trots att du bär dina tio centimeter höga buffaloskor för när du sätter dig igen känns det som allt går i raketfart. Jag kollar upp på sommarhimlen när vi sjunger sommarlåtar tillsammans. Låtar som vi lärde oss av vår lågstadielärare Yvonne. Samma lärare som under hela vår barndom försökte splittra på oss genom att kalla förtvivlat våra föräldrar på flera möten, försöka få oss att umgås med andra än bara varandra. Hon gav upp tillslut och detta även våra föräldrar.

Molnen har lagt sig som förstenat sockervadd över oss och trottoarerna såg alldeles för upphöjda ut. Vi cyklade på fel sida av vägen och stannar inte till vid stoppskylten utan trotsigt skriker vi ’’ettusen ett, ettusen två, ettusen tre’’, när vi passerar den röda skylten. 

’’Ta spårvagnsvägen’’, skriker jag och du tvekar inte en sekund utan svänger in till höger för att sedan hamna en bra bit bakom spårvagnen som åker oberört sin raka sträcka genom staden. Flera hållplatser hamnar bakom oss och vi fortsätter att skrik-sjunga i takt med våra tonårshjärtan som slår och slår. När vi hamnar på ett långt spårvagnsspår har hjärtat slutat att slå i takt med låtarna. Faktum är att låtarna blir ersatta med våra skrik när cykelhjulet fastnar i mellanrummet mitt på spåret och du tappar kontrollen. Du vrider hastigt på styret och några sekunder senare ligger vi på marken. Du bredvid mig och jag med cykeln över mig.

’’gick det bra?’’ vi sneglar upp och några meter bort får vi syn på två unga killar. Båda har breda axlar och skäggstubb. Attraherande om man gillar den smaken. Men det tänkte vi inte på då. Utan vi låg på marken och försökte få grepp om att vi faktiskt låg på marken och inte cyklade längre.

’’Ja, vi mår bra’’ skriker du som svar till killarna och famlar dig upp. Du har på dig din jeansjacka, den sorten som ska vara några storlekar för stor. Samma jacka som jag ett par veckor tidigare hade lånat på en fest och när alla kommenterade hur fin den var svarade jag med ett yvigt tack, som om det vore min egen jacka. Det gjorde dig rasande, din blick stack till som brännsår. Folk skulle veta att jackan var din, fast jag låtsades som ingenting och vände på klacken och gick. Hon glömmer nog det tänkte jag.

Veckor senare befann vi oss mitt på en öppen spårvagnsväg, jack-händelsen var som bortblåst men i några millisekunder, mitt i tumultet, hinner jag reagera på hur fin jackan satt på dig. Faktiskt så prydde hela du näthinnan på ett behagligt sätt. Ditt kastanjbruna hår var uppsatt i en hög stram tofs mitt på huvudet och jag var säker på att ditt blåa läppstift hade bländat killarna vi några sekunder innan pratat med.

’’Mår du bra?’’ frågar du fast det hördes på din röst att du redan visste svarat, sedan lyfter du cykeln som låg över mig.

”Jadå” svarar jag obekymrad och tar mig klumpigt upp från marken. Jag kände mig häftig i mina bläcksvartmålade ögonfransar och mitt stora hår som spretade åt alla håll. ’’Men den här mår inte bra’’, jag försökte kväva ett skratt samtidigt som jag visade upp cykellampan som jag höll i. Den var sönder och funkade inte att starta hur många gånger men vickade fram och tillbaka på knappen. Du stirrade med stora ögon på den och vänder sedan tillbaka blicken mot mig och då brister vi båda ut i skratt. Högt och länge. Vi skrattar så mycket att killarna kollar oroligt på oss vilket får oss att skratta ännu mer. Tillslut hade våra kroppar ställt in sig på att hitta en balans och tårarna började forsa ner. Vi skrattade helt enkelt så mycket att vi började gråta.

Sju år senare har du bytt ut ditt blåa läppstift och din stora jeansjacka mot vida kavajbyxor och instoppade skjortor i mörka färger. En sådan klädstil som inte sticker ut någonstans någonsin, utan som smälter in så djupt och blir till ingenting bland människor som vill vara allting. De som klassas vara högtuppsatta och aldrig köper mat i ICAs egna varumärke. Människor som ständigt trycker hårt i en stressboll i ena handen för att dölja hur instabila de egentligen är samtidigt som de skryter högt över middagar och gator om erövringar och karriärer. Och exakt där i flocken befann du dig - ensam bland alla ensamma.

Ibland går vi förbi varandra i centrum, i samma galleria som vi sju år tidigare brukade glida runt i och dricka kalla isdrycker. Sådana som gav en kramp i hjärnan och blå tunga. Vi undviker ögonkontakt fastän båda vet att vi har upptäckt varandra. Vi låtsas som ingenting. Som om jag och du med ett före detta synkroniserat sminkbord, delad humor och hjärtesorg aldrig har existerat.

På helgerna känner jag av din närvaro mer än någonsin. Då cirkulerar du desperat runt mig och sätter mig mot väggen. Kräver svar på tal. Men detta är efter att du har slukat förfriskningar i form av vin som åldrats längre än vad jag och du har känt varandra. ’’Vi måste prata’’ står de i en av de många sms som plingar till i min mobil, de sms du lyckats stava rätt på i alla fall. Sms som får mig att vakna i ett ryck mitt i natten på grund av ett nattduksbord bredvid mig håller på att skaka av de förtvivlade mobilvibrationerna.

Utanför min port står du och röker djupt. När du får syn på mig kastar du cigaretten så den slår hårt i marken och släcks. Du kommer fram, tar tag i mina axlar och skakar på mig fram och tillbaka. ’’Förstår du inte att jag saknar dig? Förstår du inte?’’ skriker du och röklukten slår hårt i mitt ännu inte helt vakna ansikte. Under min långa kappa har jag på mig mitt ljusblåa nattlinne som slutar precis ovanför knäna och framför mig står du, klädd i skjorta och finbyxor. Du har gråten i halsen och samma stickande blick som den gången jag lånade din jacka för länge sedan.

Jag undviker ögonkontakt och håller armarna runt min kropp när jag tänker på person som står framför mig men för sju år sedan. Hennes platåskor och behovet att sticka ut, synas och leva på allt om fick blodet att rusa. Det var då. Hon fanns inte kvar längre och jag kunde inte förstå vad kvinnan framför ville mig.

För kanske är det just såhär det blir, tänkte jag när vi stod utanför min port när röklukten försvann uppåt mot stjärnhimmel som tittade ner på oss. Kvinnan framför mig torkar tillslut sina tårar, tänder ännu en cigarett, vänder sig om och börjar gå. När hon blir helt utom synhåll sköljer verkligheten över mig. Känslan är bekant och har kommit på besök andra kvällar som denna och jag minns vad lågstadieläraren Yvonne pratade om under alla möten. För en dag hände det bara. Jag vaknade upp och allt kändes annorlunda.

Personen som var ens bästa vän var inte det längre och tonårshjärtat hade slutat att slå. Istället sveptes man in i det man kallar livet och drunknade i alla dess måsten. Man började stanna upp på helgerna, kippa efter luft och försöka förstå varför man aldrig återupplivade tonårshjärtat utan lät sig själv sjunka ner till botten. Sedan kommer måndagen och man har redan glömt helgen. Men man minns sommarlåtar, cykeläventyr, stora jeansjackor och blåa läppstift. Försöker spara det i minnet. Lagra det genom hål och rum i hjärna och hjärta, där det kan hjälpa oss att leva vidare tills helgen kommer igen.

Lästips


Till startsida Till våra inspirationssidor Innehållsöversikt med en lista på sökord från A till Ö Vanliga frågor och svar vårt program Kontakta eller fråga oss