Klicka på titeln för att läsa hela artikeln eller redigera den
Logga in

Unga berättare 2017 - Amanda Brämerson

Amanda Brämerson, Linköping
Röda linjen 

Hur gammal är du och var bor du?Bild på Amanda Brämerson
Jag är 24 år och bor i Lambohov i Linköping.

Vem är du?
Jag är en kreativ människa som mer än ofta drunknar i min fantasi. När jag inte skriver läser jag till gymnasielärare, är ute i naturen eller kollar på serier tillsammans med min sambo.

Varför är du med i Unga Berättare?
För att det är en viktig satsning eftersom många ungdomar skriver men saknar en plattform att presentera sitt skrivande på. Dessutom älskar jag novellformatet.

Hur skulle du beskriva din novell utan att berätta handlingen?
Som en känslosam, både inre och yttre, resa tillsammans med ensamhet och ovisshet - som många kan relatera till.

Hur ser ditt skrivande ut om tio år?
Om 10 år hoppas jag vara färdig med min roman och kanske till och med skriva en fortsättning på den. Jag kommer även att fortsätta skriva noveller för att jag, som tidigare nämnt, gillar formatet.

Vad och var läser du helst?
Jag läser helst äventyr, såsom Tolkien och J.K. Rowling, men även en del realistiskt, såsom Jack London och J.D. Salinger. Jag läser allra helst utomhus, men på hösten och vintern trivs jag bra med att läsa i en fåtölj, insvept i en varm filt med en kopp te i handen.

Intervjun gjordes i september 2017

Juryns motivering:
Via nedslag på olika platser längs med en busslinje skildras minnesbilder av en kärleksrelation. Resan ackompanjeras av ett vårregn vilket förstärker den vemodiga känslan av någonting som gått förlorat. Det är fint berättat och scenerna tecknas på ett sätt som berör. 

Lyssna eller ladda ner Röda linjen
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och
väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Röda linjen av Amanda Brämerson

Det var längesedan jag var hos dig – men nu är jag på väg. Jag sitter i den röda bussen, som vi så många gånger gjorde tillsammans. Vårregnet utanför öser ned på den mörka asfalten men det är inte kallt. Inte ens kyligt.

Jag undrar ifall du vet att jag är på väg eller om du blir överraskad. Jag har länge sagt att jag ska komma men jag har inte orkat. Dagarna är mörka och tunga. Det känns lättare att stanna hemma – i lägenheten, som vi en gång delade. Jag kan fortfarande känna doften av din parfym på halsduken som du lämnade efter dig. Den får du aldrig tillbaka. Det är det vackraste jag har.

Bussen är nästintill tom. Den brukar det vara på söndagseftermiddagarna och det är skönt. Jag vill inte möta några blickar. Inte än. Inte i dag.

Vid Campushallen stannar bussen för att släppa av en man med en barnvagn. Campushallen. Campus Valla. Universitetet. Anledningen till att jag kom till Linköping. Anledningen till att vi träffades. Du var redan här, mitt uppe i studentlivet, när jag kom hit utan någon. Ensam i en ny stad. Jag tänker tillbaka på första gången vi träffades. Efter att ha dansat hela natten och druckit lite för mycket vin tog vi en promenad i Universitetsparken – bort från alla studenter och allt väsen. En promenad som slutade med oss båda genomblöta efter att ha ramlat ned i en liten bäck. Jag skrattade så mycket att jag fick kramp i magen. Och du kysste mig. Med dina varma läppar kysste du mig, och min hemlängtan försvann. Det var början. Början på oss.

Bussen skär vårregnets spön. När den stannar hörs ett ihärdigt smatter mot taket. Södra entrén. Universitetssjukhuset. En plats som är förknippat med både smärta och kärlek. Jag antar att de flesta sjukhus är det. Det var här vi fick beskedet om sjukdomen. Du höll min hand så hårt. När mina tårar rann torkade du bort dem med din tröjärm och när jag skakade av rädsla kysste du min panna. Det var också här vi fick beskedet om att sjukdomen försvunnit. Du höll min hand än hårdare. Äntligen var det tårar av glädje som du torkade bort med din tröjärm, och när jag log kysste du åter min panna. Smärta. Kärlek. Ovisshet. Trygghet.

Trädgårdstorget. Det var här vi hade vår första dejt. En varm junidag drack vi iskaffe på uteserveringen. Vi hade precis gjort terminens sista tenta och kunde ge varandra vår odelade uppmärksamhet. Det behövdes med vår dragningskraft. I flera timmar satt vi i parasollens svala skugga. Det var kärlek vid första ögonkastet, men det dröjde ett tag innan någon av oss vågade erkänna det. Den sommaren spenderade vi varje dag tillsammans. Innan jobbet, efter jobbet – till och med på lunchrasterna ibland. Du var bara min och jag var bara din. Inte som nu. Nu är ingen någons.

Linköpings resecentrum. Det är dags att byta buss. Jag kliver av och ställer mig under tågstationens tak. Regnets smatter hörs ännu tydligare mot stationens tunna plåttak. Ett kärlekspar står och kramar om varandra på perrongen i skydd från regnet. Jag påminns om att det är söndag. Många ska åka hem. Eller bort. Iväg, är nog rätt ord. Stickande tårar fyller mina ögon. Jag saknar dina kramar. Din värme. Din doft. Att säga hej och hejdå.

Bussen som jag ska åka med rullar in på stationen. I samma stund som jag kliver på slutar det att regna. Fan. Om jag gråter kommer det att synas. Den röda bussen startar sin motor och lämnar stationen. Den åker förbi bokhandeln där vi ofta strosade omkring på helgerna – på jakt efter nästa äventyr.

Nästa: Stora torget. Så många gånger som vi i mörkret gick över torget efter en sen visning på Filmstaden. Ibland på sommaren, men oftast på vintern. I väntan på bussen under de isande vinternätterna höll du alltid om mig så att jag inte skulle frysa. Trots alla lager med kläder mellan oss så var dessa stunder våra mest intima. Jag har inte varit på bio sedan du lämnade mig. Varken ensam eller med någon annan.

Parkgatan närmar sig. Jag trycker på stoppknappen och kliver av bussen. När jag går på trottoaren mot grindöppningen spricker himlen upp och solen lyser igenom. Jag öppnar den gnisslande grinden, som så många gånger förr, och kommer in på den välkrattade grusgången. Jag ser dig från långt håll. Där står du, som alltid, med ett grått ansikte utåt. Solens strålar gör dig mer levande – men inte tillräckligt. Aldrig tillräckligt.

Jag går fram till dig och sjunker ned på knä i det regnvåta gräset. Min hand smeker din svala gravsten. Jag önskar att jag kunde komma närmre. Men det går inte. Jag önskar att jag kunde få veta varför. Men det får jag inte. Jag trodde att du var lika lycklig som jag var. Men det var du inte. Jag önskar att du hade sagt något. Det gjorde du inte. Men jag förlåter dig. Jag förlåter dig och jag saknar dig. Tårarna rinner och det hugger i bröstet. Min röst är svag och trasig. ”Jag saknar dig så mycket att det gör ont i mig.”

Av: mareri
Skapad: 2017-10-09
Artikel-id: 8ade8d9d-5e0ecea2-015f-0105917f-67ad
Status
Status
Alla publicerade artiklar


Till startsida Till våra inspirationssidor Innehållsöversikt med en lista på sökord från A till Ö Vanliga frågor och svar vårt program Kontakta eller fråga oss