Logga in

Foton på vinnarna i novelltävlingen Unga berättare
 

Varje vecka till och med 31 dec. presenterar vi vinnarna, en i taget, på den här sidan. Under den perioden kan du rösta på din favorit. Samtliga vinnare och en länk till röstningsformuläret  hittar du i menyn till vänster.

Louise Almqvist, Norrköping
Krigsoffer

Hur gammal är du och var bor du?Bild p&aringLouise Almqvist
22 år, Norrköping.

Vem är du?
Litteraturvetare, mest det kanske.

Varför är du med i Unga Berättare?
För att utmana mig själv främst, att våga visa upp något.

Hur skulle du beskriva din novell utan att berätta handlingen?
Jävlar anamma mitt i allt det gråa.

Hur ser ditt skrivande ut om tio år?
Förhoppningsvis blir det både forskning och romaner.

Vad och var läser du helst?
Tja, det brukar gå i vågor vad jag intresserar mig för. Just nu har jag lMarguerite Duras eller P.O Enquist, i sängen.

Intervjun gjordes i september 2016.

Juryns motivering:
En stram och saklig berättarröst kastar läsaren rakt in i ett familjedrama av stora proportioner. Snart inser vi att dramat omfattar många människor. Den gripande spänningen bryts när berättaren själv gör metafiktiv entré och suckar tungt över sin berättelse, som vi förstår är hämtad rakt ur verkligheten. Ett plötsligt genidrag räddar berättaren: Upplösningen skrivs om. 67 000 människoliv räddas. En av ”alla dessa självmörderskor” blir hjälte.

Lyssna eller ladda ner Krigsoffer
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och
väljer ”spara som”.

Läs novellen:

Krigsoffer av Louise Almqvist

Hennes fingrar smeker försiktigt över revolvern, och sluter kolven i ett fast grepp. Dess tyngd i hennes hand känns betryggande, det kalla stålet mot den mjuka tinningen; trycket över bröstet lättar. Detta var den trettonde natten hon suttit här, spänt vakande i hans arbetsstol tills solen går upp över häggbuskarna utanför; först då fick hon ro att återigen krypa ner i den trånga äktenskapsbädden och sluta ögonen.
   
Hon blickar ut över rummet, genom dammet som stilla virvlar i det bleka morgonljuset, över hans skrivbord av massivt mahogny, och det påstått provisoriska skrivbord som var designerat åt henne. ”Det förstår du väl att jag inte kan bekymras med din röra i mitt viktiga arbete”, hade han förkunnat, och låtit bära in ett skraltigt bord från tvättstugan. Istället för att dela på det minst tre meter långa skrivbordet de valt ut tillsammans la han nu de maskinskrivna papperna i olika fack, in och utgående, det är väl också en form av kommunikation.

Ibland tog hon mod till sig, och hostade ilsket. 
”Fritz, inser du verkligen vilka konsekvenser detta kan komma att få? Hur många liv som kommer förstöras...”
”Älskling, inser du att jag lika gärna kan skaffa en sekreterare?” avbröt han vanligtvis hastigt. ”Då kanske du får bättre ordning på middagarna, Schultz var mycket missnöjd med gårdagens lamm, det var nästan helt genomstekt...”
Hon nickade stramt och återgick till papperna framför sig. Påpekanden som dessa kom alltid som en kalldusch, påminnelser om att han var förmögen att ta allt ifrån henne, allt som gav hennes liv mening. Varje dag var en kamp mellan lusten att manipulera resultaten, och troheten mot den goda vetenskapen.

Hennes mor dog när hon var ung. Det var meningen som ansågs förklara allt. Hennes nära relation med fadern, att han lät henne följa honom in i kemin, att hon blev den första kvinnan att doktorera vid ett tyskt universitetet, hennes motstånd: feminist och pacifist. Ett misslyckande för varje äkta man. Hon hade till och med gått så långt som att kritisera hans arbete offentligt, kallat det en perversion av de vetenskapliga idealen. Han svarade med att förkasta henne som en förrädare av landet, men kanske främst av honom själv. "Hennes mor dog när hon var ung", förklarade Fritz, och de kritiska blickarna förvandlades till medlidande, över det grymma ödet att växa upp utan kvinnlig förebild.

Hennes flicknamn var Immerwahr:”alltid sann”. Först avvisade hon hans frieri, bestämd att fokusera på studierna, den andra gången trodde hon att den vetenskapliga framtiden redan var säkrad, att hon var redo att kasta sig in i en ny erfarenhet. Självsvåldig och egensinnig, som var man tvungen att vara för att slå sig fram, kastade hon sig huvudstupa även in i kärleken till denna upplevda själsfrände, kemisten Fritz, ovetande om att detta beslut var totalitärt. Drömmar om att få leva i en delad kärlek för kemin, att arbeta sida vid sida, och så istället denna dagliga börda, att översätta hans arbete och sköta hans hushåll. Det var bara att finna sig.  
    Hon satte sitt hopp till det första barnet, det gjorde de båda två. Att den växande magen, blodet mellan benen, smärtan, det nya livet, skulle få henne att känna sig levande och tillfredsställd. Att hon äntligen skulle finna sig på sin plats, och känna så som hon borde. Till en början gjorde det givetvis det, graviditeten var svår och barnet sjukligt, han tog upp hela hennes medvetande: en konstant oro och spirade lycka över livet. Sen klingade det av. Inte kärleken förstås. Men tillfredsställelsen, tillsammans med dödsfaran. Sedan enbart en större än tyngd, ännu mindre egen tid, sin egen människa. Ännu mindre kemi. 

Igår hade han kommit hem sent, strax efter midnatt. Hon hade skyndat honom till mötes, och med andan i halsen frågat:
”Hur gick testerna?”
”Bra”, hade han svarat, utan att möta hennes blick. 
”Hur många döda?” 
”67 000.”
De var de sista, beslutade hon genast. Siffrorna ekade fortfarande i huvudet, skriken, nu fick det vara nog. Hastigt krafsar hon ner på pappret framför sig, med röd penna rakt över den goda vetenskapen: ”Om du någonsin älskade mig Fritz, låt min död bli den sista i denna galenskap. Din icke längre, Clara.”

Nästa morgon öppnade han dörren till sitt arbetsrum och fann sin hustrus skalle i småbitar utspridda över skrivbordet, med hans servicerevolver bredvid sig. Han bemannade sig, läste hastigt brevet hon stoppat i klänningslivet, och rev sönder det. Ett krigsoffer, det är så man måste tänka. Bara en av de hundratusentals tyska civila som redan försakats. Min gas kommer sätta ett stopp för det, tänkte han, och begav sig genast till östfronten för att övervaka nästa utsläpp.
    
En liten notis i lokaltidningen, en stilla undran över vad som kan ha lett denna olyckliga hustru till ett sådan synd, annars tystnad. Först begravdes hon i Dahlem, sedan överfördes hon till Basel, för att vila tillsammans under ett stenblock för evigt: Fritz och Clara Haber. Den sista skymfen, äganderätten. 3 år efter hennes död vann han ett nobelpris för deras gödningsmedel. Landet som han så ivrig tjänat drev under nästa krig honom sedan på flykt, han var ju trots allt jude. Hans släktingar skulle sedan komma att gasas ihjäl med Zyklon B. Rättvisa, vad är det?

Hon ser ner på pappret, på vad hon åstadkommit. Suckar sedan trött och skrynklar ihop det. Alla dessa självmörderskor. Det är inte helt sant. Egentligen sköt hon sig i bröstet, i trädgården, det var visst ett bråk. Sonen fann henne. 31 år senare tog han sitt eget liv. Några år senare var det hans äldsta dotters tur. Som ett medfött arv, en judiskhet som inte diskriminerade kön. Men kontentan är den samma. Som vanligt. Rita upp något historiskt, och gömma sig i det. Nu hyllas hon som ett exempel på civilkurage, en feministisk krigshjältinna. Ska man verkligen behöva dö?
    
Det är ingen främmande tanke. ”Du överreagerar”, säger omgivningen. ”Har du mens? Du kanske borde prata med någon?” Och äta piller, ta lite godis. Nu rinner näsan, hon finner en viss sadistisk glädje i detta; att vägra genom att leva. ”Du har för höga krav på dig själv, lever inte i nuet”, sa psykologen. ”Du måste aktivera dig, göra sådant du tycker är kul.” En plötslig ilska bubblar upp i bröstet, hon skrynklar upp pappret igen, stryker över de sista två styckena med en bestämd bläckpenna och börjar om, där i arbetsrummet.

Fritz öppnar hastigt dörren, och finner till sin förvåning en revolver riktad mot sig. Innan han hinner förstå vad det är som håller på att hända tar Clara ett steg mot honom och slår fast att ”nu är det slut”. Det blev aldrig något nobelpris, men inte heller någon kemisk krigsföring, gödningsmedlet erkändes som hennes. Hon fortsatte jobba i sin cell, och förevigades med ett hemsnickrat kors på fängelsets bakgård, med djupt inristade bokstäver:

 Dr. CLARA IMMERWAHR, KEMIST 

Ladda ner som e-böcker
772904
Loading...
Utgivningsår: 2016
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
702115
Loading...
Utgivningsår: 2014
Medietyp: E-bok
Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Markerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
734800
Loading...
Utgivningsår: 2014
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
Rösta på din favorit Rösta på din favorit
Kontakt Kontakt

Ansvarig för
Unga berättare

Annika Holmén
Regionbibliotek Östergötland
annika.holmen@
regionostergotland.se