Logga in

Rösta på bidragen i berättartävlingen Unga berättare
 

Varje vecka till och med 31 dec. presenterar vi vinnarna, en i taget, på den här sidan. Under den perioden kan du rösta på din favorit. Samtliga vinnare och en länk till röstningsformuläret  hittar du antingen i menyn till vänster eller till höger på denna sida.

Vinnarna presenteras Vinnarna presenteras

Sara Kowalski, Norrköping
Att vara passagerare i sitt egna liv

Hur gammal är du och var bor du?Bild på Sara Kowalski
Jag är 23 år gammal och har nyligen flyttat ner till Malmö för att studera på musikhögskolan där.

Vem är du?
Jag kommer från Norrköping från början och har bott där största delen av mitt liv. De senaste fyra åren har jag dok befunnit mig lite på olika ställen i landet då jag har studerat på tre olika folkhögskolor och nu musikhögskolan i Malmö. Jag är en väldigt kreativ person som tycker om att uttrycka mig i olika konstformer.

Varför är du med i Unga Berättare?
Jag är med i Unga Berättare för att jag tyckte det verkade vara en väldigt bra plattform för att få ut någonting jag har skrivit, och att få dela det med andra människor.

Hur skulle du beskriva din novell utan att berätta handlingen?

Min novell handlar om att våga bryta normer för att själv kunna bli lycklig.

Hur ser ditt skrivande ut om tio år?
Förhoppningsvis kommer jag väl aldrig att sluta skriva, det finns liksom med mig hela tiden för att det är ett väldigt bra sätt för mig att få utlopp för känslor och tankar. Om tio år lär jag väl ha en hel drös med färdiga och ofärdiga noveller som jag hoppas att jag kan göra något med.

Vad och var läser du helst?
Jag läser helst uppkrupen i en fåtölj en kall höstdag med en kopp kaffe. Helst riktigt allvarliga romaner som handlar om människor och människoöden.

Intervjun gjordes i september 2017

Juryns motivering:
Med en språklig träffsäkerhet beskriver författaren hur relationen mellan novellens två huvudpersoner långsamt, men obetingat övergår från vänskap till kärlek. En stark och engagerande berättelse om vänskap, svartsjuka och passion.

Lyssna eller ladda ner Att vara passagerare i sitt egna liv
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och
väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Att vara passagerare i sitt egna liv av Sara Kowalski

N tittade på henne. Blicken liksom borrade sig igenom den mur som jag trodde skulle hålla henne på avstånd. N var stark, och jag var svag. Gatlampans sken var bländande. Ändå var det nästan kolsvart där de stod. Allt annat runtomkring liksom störde. Störde vad visste jag inte. N tittade fortfarande på mig. Jag kunde inte titta bort. Om jag ville titta bort visste jag inte heller. Jag visste mest ingenting nuförtiden. N tog ett steg fram, fortfarande med blicken fast på mig. N for alltid fram. N trampade överallt utan att titta var fötterna hamnade. Det hade hänt flera gånger att N sårat människor, det var så det var. På något sätt blev N alltid ursäktad och människor ursäktade sig alltid inför N. Nu stod de här, båda två. N med blicken fäst på henne och hon med en nedbruten mur. Inte en chans att försvara sig, inte en chans att stå emot. Det var det N ville, det var kanske det jag också ville. Jag kände mig svag, jag kände mig naken på ett berusande sätt. Jag visste inte vad den känslan kom ifrån, förstod inte varför jag på något sätt tyckte om att stå här framför N med min mur i spillror kring våra fötter. Jag förstod inte hur vi hade hamnat här.

Telefonen ringde, bilden på N tog upp hela skärmen, jag svarade direkt. N berättade om kvällen innan och hur hon hade träffat någon på en vernissage. De skulle ses igen och ta ett glas vin på ett nytt ställe vid Odenplan. Jag hade slutat förvånas över hur mycket människor N träffade och hur många som försvann lika snabbt. Det slutade alltid på samma sätt. N var inte ond, hon hade bara en förmåga att ta allting för lätt. Liksom observerade aldrig omgivningen utan var som i en egen bubbla där det bara fanns utrymme för en person. När människor kom och gick i hennes liv var det som om hon inte brydde sig utan lät de passera. N och hennes bubbla fortsatte livet efter ett tag utan att inse att de båda hade sårat en människa, och då skulle det vara för sent. Allt rullade på sådär, N träffade nya människor och ringde och berättade om allting. N drog liksom med andra, det var en annan förmåga hon hade. Allting som hände N var en stor grej, allting var värt att berätta om. En ny sorts kaffebönor på det där stället vid Mariatorget som hon älskade, en ny färg på skorna hon trånade efter eller att NK äntligen hade tagit in den sortens ekologiska surdegsbröd hon hade väntat på. Mest ringde N och pratade om människor. N analyserade, lade alltid fram teorier om hur olika människor tänker och agerar. Hon hade långa utläggningar om hur personer hon nyss hade träffat och hur deras personligheter skulle kunna skära sig mot sin egen. Vi hade varit vänner i snart 12 år, jag tyckte om allt med henne. N avslutade alltid alla samtal med: ”Visst har jag rätt?”. Jag kunde aldrig göra något annat än att hålla med.

N pratade länge om den här kvällen, längre än vanligt faktiskt. N:s röst var fylld av någonting jag inte kunde identifiera. Något jag inte kunde erinra mig att jag hört i hennes röst förut, det liknade nästan beundran. Det var första gången N använde det ordet för att beskriva en annan människa. ”Intressant”. Eller kanske andra gången. Första gången var när vi träffades på någon universitetsfest för längesen och hon bara visste att vi skulle bli bästa vänner för jag var någonting mer än de andra. Det var något obehagligt över att hon använde det uttrycket nu, någonting som störde mig men jag viftade bort det. Jag var bara ovan att höra N tala så, inget mer. ”Han var liksom, annorlunda. Inte som alla andra. Det var något under ytan som jag inte kunde komma åt. Det gjorde mig...” N tog paus, N tog alltid paus när hon pratade som för att vara säker på att personen hon pratade med verkligen lyssnade och begrundade vartenda ord. ”Det gjorde mig osäker, det gjorde mig osäker på ett sätt jag aldrig varit osäker på förut. Som om han hade någon slags makt över mig, det fängslade mig”. Jag var tyst. N fortsatte att prata om jobbet, om dejten hon ville anordna för mig med sin kollega:

”Kom igen, ni skulle vara så fina tillsammans och när var det ens du var ute senast!?” N skrattade. Jag var tyst. ”Men du, vi hörs senare, jag ska fixa lite grejer nu, vi ses på festen på lördag, puss och kram gumman ta hand om dig”. Och där var hon borta. Jag lade ifrån mig mobilen och fortsatte att röra i min sås som puttrade på spisen. Jag hade en obehaglig känsla i kroppen, jag kunde inte själv identifiera vad det var. Jag kände mig helt plötsligt väldigt ensam.

Jag hörde rösterna och musiken eka redan långt innan jag nått fram till dörren. Jag kom aldrig tomhänt till en fest och denna gången var inget undantag. Jag ringde på dörren med min fåniga bukett med blommor i handen. N öppnade. Hon hade satt upp håret, hennes klänning gnistrade till i ljuset från lampan i trapphuset och när hon kramade mig log jag löjligt när jag kände hennes igenkännliga doft av vanilj. ”Gumman, jag är så glad att du kom. Du ska få träffa Romeo”. Jag klev in i hennes varma vardagsrum där människor stod och satt och sippade på hennes välkända bål. Många människor kände jag igen som kollegor eller vänner till N, men många var för mig okända och jag antog att det var bekanta från andra fester eller umgängen där jag aldrig riktigt passade in men N såg till att passa in. ”... min bästa vän, det här Romeo”. Jag stod helt plötsligt mitt emot en lång man med stort skägg och åtsittande blå kostym. Han hade välfriserat hår som han kammat bakåt och en öl i handen. Han gav mig ett bländande leende och ett fast handslag. ”N har berättat så mycket om dig”. Det här var alltså han. Han som fick N:s värld att gunga. Han som fick henne att känna sig fängslad. N harklade sig och jag ryckte till. ”Ja, jag har hört så mycket om dig också.” Jag gav honom ett snabbt leende. ”Ja men ska vi se till att du får lite svalkande bål i dig?” Han försvann i några sekunder men kom snabbt tillbaks med ett glas fyllt till bredden med vätska och gav det till mig. Han såg ut som om han hade vunnit ett stort pris. ”Det var inte mycket kvar men jag tog det sista” N skrattade till och lutade sig mot hans axel. ”Åh Romeo, vad snällt av dig!” Själv kände jag mig inte ett dugg imponerad. Det gjorde mest ont i mig att se N sådär. Varför gjorde det ont? Jag sippade på mitt bål och tittade ner på mina slitna skor. N försökte få kontakt med mig under hela den kvällen och jag undvek henne. Jag försökte hitta diskussioner att slänga mig in i, argumentera för saker jag inte brydde mig om och sno vin från N:s kylskåp när ingen såg för att se till att inte stöta ihop med henne och Romeo. Jag ringde en taxi sent på natten, musiken hade blivit starkare och hördes ut på gatan där jag stod och frös. Jag skrev ett sms till N. ”Hej gullet, drar hem nu! Blev lite för mycket vin, så ska hem och sova! Vi hörs imorrn, puss!” Suckade åt mig själv när jag gled in i taxin, varför kan jag aldrig hantera saker som en vuxen människa.

Det gick ett par veckor innan N hörde av sig. Det hade aldrig gått mer än ett par dagar innan hon ringde mig efter en fest för att tala om hur folk betedde sig, eller vem som gick hem med vem. Nu gick det ett par veckor. Bilden på N från vår inflyttningsfest fyllde återigen min skärm när hon ringde mig. Herregud, vad det kändes som hundra år sedan vi bodde i den där lilla tvåan tillsammans. Jag blev plötsligt nostalgisk och kände inte för att prata alls. Jag skakade av mig känslan. ”Hej gumman, gud vad längesen. Hann ju knappt prata med dig alls på festen. Kändes nästan som att du undvek mig. Men det gjorde du väl inte? Haha, klart du inte gjorde. Du jag är lite sen till ett möte men tänkte bara kolla om du vill gå ut och äta middag på fredag?” Jag kände mig lättad, klart den där snubben inte skulle få stanna i hennes liv. Så speciell var han väl inte ändå. ”Jaa för Romeo och jag tänkte gå så kan väl du ringa min kollega så kan vi äta alla fyra?” Mitt hjärta sjönk. Vad var det ens med Romeo. ”Hallå, gumman är du kvar?” Jag ryckte till. ”Absolut, det låter super!” Min imaginära entusiasm lurade inte ens mig själv. ”Ja men gud vad kul! Vi hörs vidare, puss”. Där var hon borta. Jag säckade ner i soffan och gömde ansiktet i händerna. ”Vad fan har jag gett mig in på”.

Ljudnivån på restaurangen var hög och jag fick stå ett tag och spana runt i rummet för att till slut få syn på N som stod och vinkade till mig med en martini i ena anden och den andra vilandes på Romeos axel. Hennes klänning var ny, en åtsmitande modell med ett bälte som framhävde midjan. Varför kittlade det till? När jag till slut hade armbågat mig fram till bordet gav N mig en lång kram. Hon släppte mig och Romeo gav mig en puss på varje kind precis på det sätt som jag visste att N avskydde. Hon gav mig bara ett bländande leende. ”Jag tog mig friheten att beställa en whisky med is till dig.” Hon visste precis vilken sort jag gillade och när jag tog en klunk av den kalla och rökiga vätskan kände jag mig genast lite lugnare. ”Nu kommer Fredrik också!” Jag vände mig om och såg en blond kille i rosa figursydd skjorta skynda sig fram till oss. ”Fredrik! Detta är Tess!” Jag skakade hand med Fredrik och han synade mig och gav mig ett snett leende. ”Tjena, trevligt att träffas.” ”Hej du.” Jag snurrade runt isbitarna i glaset och låtsades att det var det viktigaste jag kunde göra just nu. N tog glatt över. ”Detta är min pojkvän Romeo!” Jag hoppade till och höll på att tappa glaset. Romeo gav mig en förundrad blick innan han skakade Fredriks hand. Pojkvän? Vad var det som hände?. Hon hatar ju allt som har med det att göra. Vad fan har jag missat? Jag blev plötsligt yr och ursäktade mig och stapplade mot toaletten. Jag stirrade mig själv en lång stund i spegeln. Vad höll på att hända? N har inte förhållanden. N förbrukar killar som hon förbrukar make up-pads. Jag försökte stabilisera blicken. ”Nu skärper du dig! Det är din bästa väns pojkvän. Nu går du in igen och är trevlig hela kvällen. De andra måste tro att du är knäpp!” Jag daskade lite vatten i ansiktet innan jag med bestämda steg gick ut i lokalen igen. De andra satt och kollade i menyerna och N mimade ”Är du okej?” och jag gjorde tummen upp och log för att försäkra henne om att allt var lugnt. Vem fan gör ens tummen upp?

 

Kvällen fortskred, jag fokuserade mest på N. Vi pratade gamla minnen, resor, kollegor, bostäder. Det kändes nästan som vanligt. Vi skrattade, beställde in mat, mer vin. Ett tag glömde jag nästan bort Romeo och Fredrik som satt på kanten och förde något stelt samtal om maten. N reste sig plötsligt upp. ”Nu är det dags för drinkar!” ”Jag hjälper till att bära!” Fredrik och N försvann och kvar satt jag med Romeo. ”Sååå, Tess. Hur länge har du varit kär i henne?”

———————————

Jag vaknade av solen som smet in mellan persiennerna. Bredvid mig låg Romeo och snarkade, som vanligt hade han brett ut sig över hela sängen och jag låg långt ute på kanten. Jag kollade på mobilen som jag gjort varje morgon sedan den kvällen. Varje morgon förväntar jag mig att se Tess namn på skärmen men varje morgon blir jag lika besviken. Det var något som hände. Romeo säger att han inte vet vad, att hon bara hade stuckit helt plötsligt. Men jag vet också att hon aldrig skulle göra så. Jag hade ringt varje dag sedan dess. Inget svar. Fredrik sa att hon hade sovit hos honom några nätter vilket förklarar varför hon inte ens hade öppnat dörren när jag knackat på. Jag vände honom alltid ryggen när han började prata om Tess samtidigt som han log sitt sneda och överlägsna leende. Jag hade tyckt det varit en sån bra idé för de att få träffas, när jag hade Romeo så kändes det som jag var tvungen att hjälpa henne att hitta någon. Nu mådde jag bara illa när jag såg Fredrik i korridoren eller fika-rummet på jobbet. Jag klev upp ur sängen och tryckte direkt på kaffemaskinen i köket. Gnuggade mig i ögonen för att vakna till. Romeo ropade från sovrummet. ”Darling, det är lördag! Kom och lägg dig igen.” Faktum var att jag inte hade sovit något på hela natten och tanken på att krypa ner i den där sängen igen fick mig att känna mig direkt klaustrofobisk. ”Jag ska bara ta en kopp kaffe.” Svaret måste ha varit dugligt för efter några minuter hörde jag honom snarka vidare där inne. Jag kunde inte vara kvar i lägenheten, jag vet inte alls varför men var tvungen att komma ut. Jag slängde snabbt på mig gårdagens kläder och trampade i kängorna som stod i hallen. Jag klev ut och den kalla luften fyllde snabbt mina lungor. Jag svängde vänster och svepte jackan tätare kring kroppen. Jag blev plötsligt väldigt medveten, när var senaste gången jag gått ut utan smink? Du duger inte. Jag fortsatte att gå. Jag visste inte var jag var på väg. Inte på den här promenaden, inte i livet. Jag hade gjort plats för nått nytt och förlorat min trygghet. Min klippa. Plötsligt fick jag svårt att andas och var tvungen att sätta mig ner. Vad var det som hade hänt? Hur kunde hon försvinna sådär? Vad har du gjort.

Efter en tid bleknade minnena från den där kvällen. Tess försvann långsamt ur mitt liv, och jag kunde inte göra något åt det. Jag slutade inte att försöka. Det som hade varit kändes så långt bort. Mitt liv fortskred som vanligt. Den plats jag hade gjort för Romeo i mitt liv tog han och mycket mer. Han kunde inte säga tillräckligt ofta hur skönt han tyckte det var att jag inte längre umgicks med ”Den där Tess”. Den där Tess som hade varit min bästa vän hela mitt vuxna liv. Du svek henne. Den del av mig som kände mig fascinerad och intresserad av Romeo blev mindre och den delen av mig som var alldeles för bekväm för att göra något blev större. Jag kände mig halv. Kände mig orkeslös. Du är svag. Jag hängde inte riktigt med, sov för lite. Hur förlusten av Tess kunde påverka mig fysiskt förstod jag inte. Jag försökte träffa andra vänner, försökte tänka på annat. En kväll när jag hade ett par vänner över på middag kunde jag inte undgå att höra hur de pratade om mig i vardagsrummet. ”Hon brukade lysa. Hennes lyster är liksom borta.” ”Det kanske är något med Romeo? Eller något på jobbet?” Jag gick in med glasen och försökte le som för att visa att allt var normalt. Jag visste att de aldrig skulle förstå och jag vågade inte försöka. Du är feg. Det enda jag inte vågade var att berätta sanningen för någon. Jag visste själv vad den var. Jag var så rädd för den. När Romeo två månader senare frågade med hopp i blicken om han fick flytta in hos mig sa jag därför ja som för att försäkra mig och alla andra om att allt var som vanligt. Som vanligt. Ja just det. Du är inte normal.

Det var kväll, Romeo zappade slött mellan kanalerna på tv:n och jag tog små klunkar av mitt kamomill-te. Jag hörde ljud i trapphuset. Romeo höjde volymen och skrattade med i något gammalt avsnitt av Vänner på kanal 5. Knackningarna hördes inte först, men blev starkare och starkare. Tess hade något annorlunda i blicken när hon stod där på andra sidan tröskeln. Jag stod som förstenad en stund innan jag fick fram något. ”Hej! Gud du måste vara kall, vill du komma in? vi kan...” ”Nej.” Tess avbröt mig direkt och fångade min blick och höll kvar den ett tag som för att visa att hon var bestämd. ”Kan du följa med ut ett tag?” Jag krängde på mig jackan och gav Romeo en vinkning. Jag såg att han tittade på mig med en undrande blick men jag brydde mig faktiskt inte just då. Det enda jag brydde mig om var Tess. Hon var hos mig. Min kropp längtade efter att få krama henne.
Tess gick framför mig ett tag tills hon kom till parken och dammen där vi brukade ha picknick förr i tiden. Hon vände sig snabbt om. ”Jag kan inte bara åka med längre. Jag kan inte vara en passagerare i mitt egna jävla liv, fattar du?” Hon andades häftigt, och tittade ner på sina skor. Hennes mörka hår föll ner framför ansiktet. Jag stirrade bara på henne, visste inte alls vad hon ville att jag skulle säga. ”Fan, N... Jag har saknat dig så mycket.” Jag andades ut. ”Jag har saknat dig med Tess, inget fungerar utan dig. Det vet du ju” Tess lyfte blicken. Hon tog sats. ”Jag... jag måste få säga det här.” Jag stirrade intensivt på henne för att tränga mig in. Jag visste att jag var tvungen. Jag visste att jag var tvungen att rasera hennes mur. Det var det jag ville. Jag ville att hon skulle känna sig naken, känna sig exponerad. Jag ville vara där för henne, ville rädda henne när hon föll. Jag kände mig plötsligt knäsvag men ville vara stark för oss båda. Jag fortsatte att hålla hennes blick med min.

Staden var stilla, den liksom höll andan med oss. Jag tog ett steg fram, som för att visa att jag tog emot henne. Tess tog min hand. ”Jag.. jag älskar dig, N. Jag har alltid älskat dig.” Jag tog ett snabbt steg mot henne. Jag tog hennes ansikte i mina händer. När våra läppar möttes var det som att allt föll på plats. ”Det är du, det har alltid varit du.” Jag kände mig plötsligt hel för första gången i mitt liv. Du har kommit hem.

Ladda ner som e-böcker
808372
Loading...
Utgivningsår: 2017
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
772904
Loading...
Utgivningsår: 2016
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
734800
Loading...
Utgivningsår: 2015
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
Kontakt Kontakt

Ansvarig för
Unga berättare

Ingrid Loeld Rasch
Regionbibliotek Östergötland
ingrid.loeld.rasch@regionostergotland.se



Till startsida Till våra inspirationssidor Innehållsöversikt med en lista på sökord från A till Ö Vanliga frågor och svar vårt program Kontakta eller fråga oss