Logga in

Rösta på bidragen i berättartävlingen Unga berättare
 

Varje vecka till och med 31 dec. presenterar vi vinnarna, en i taget, på den här sidan. Under den perioden kan du rösta på din favorit. Samtliga vinnare och en länk till röstningsformuläret  hittar du antingen i menyn till vänster eller till höger på denna sida.

Vinnarna presenteras Vinnarna presenteras

Maryam Chaid, Linköping
Falla eller inte falla

Hur gammal är du och var bor du?Bild på Maryam Chaid
Jag är 20 år gammal och bor i Skäggetorp, Linköping.

Vem är du?
En förstaårsstudent i biologiprogrammet i Linköpings universitet som har en stor passion för böcker, litteratur i allmänhet och natur. En entusiastisk fågelskådare som ägnar mer tid än vad som anses normalt åt att förlora sig i påhittade världar.

Varför är du med i Unga Berättare?
Novelltävlingar är en väldigt stor möjlighet för att publicera sina texter i mindre skala och få en klar bild på vilken nivå man befinner sig i. Unga berättare lockar väldigt mycket eftersom man kan skriva fritt inom vilken genre man vill, och så får man självklart ett större självförtroende när man vinner.

Hur skulle du beskriva din novell utan att berätta handlingen?
En novell om ensamhet och utanförskap som är väl förankrad i nutiden såväl som dåtiden.

Hur ser ditt skrivande ut om tio år?
Då står förhoppningsvis mitt namn på framsidan av en inbunden bok i de flesta bibliotek.

Vad och var läser du helst?
Jag läser allt från ungdomsböcker, historiska romaner och facklitteratur inom natur, men allra helst föredrar jag berättelser som utspelar sig i en alternativ och fantasifull verklighet. Lutad mot sänggaveln är den bästa läsställningen jag vet.
 

Intervjun gjordes i september 2017

Juryns motivering:
Vackert och känsligt berättat om trasighet och utanförskap, men också om stark vänskap. Använder språket effektivt för att gestalta både det konkreta och det outtalade ordlösa.

 

Lyssna eller ladda ner Falla eller inte falla
För att ladda ner novellen till din dator så högerklickar du på länken och
väljer ”spara som” .

Läs novellen:

Falla eller inte falla av Maryam Chaid

Jag sa alltid åt honom att inte gå nära kanten. Vet inte riktigt varför jag hade den känslan i mig, varför jag var rädd för höjder när jag själv gått upp till den här platsen. Vår plats. Han brukade också skratta och slå ut med händerna för att visa mig var vi var. Ser du inte att vi har byggt vårt hus i ett träd, Jenny, sa han alltid. Och jag brukade le lite och rycka på axlarna och säga, håll dig borta från kanten i alla fall.

Till och med en fjäder kan falla.

Det var knappt ett hus, mest en koja som hade väggar och golv. Inget tak, grenarna och löven, de stora löven från trädet som vi valt tillsammans, räckte. Höll inte bort allt regn men gjorde det mindre än om vi inte hade haft löven alls. Vi hade målat om väggarna gröna. Först hade vi målat dem rött, men jag hade protesterat och gjort en grimas varje gång jag kom in och till slut hade han tröttnat och lovat att hämta med sig en annan färg nästa gång. Man kunde fortfarande se röda flagor i de ställen där det gröna inte täckt allting. Ibland skrev jag med en blyertspenna över det röda, skrev ord så små att han inte kunde läsa dem. Inte jag heller, för de blev inte tydliga. Hackiga och liknade mest flera dagar gammalt smuts. Men svart var bättre än rött, det tyckte jag. Även om det svarta var smutsigt.

Dagen då vi hittat det här trädet hade vi bråkat för första gången. Vi brukade inte bråka, tyckte att det räckte med allt det andra. Det sa emot sig självt, förresten. Hur kunde vi bråka när vi var med varandra just för att slippa bråket? Jag förstod det inte ens nu, men sånt händer väl. Jag var temperamentsfull, kanske. Under ytan. Han brukade säga att jag inte var som jag såg ut att vara, att jag var mer under ytan än jag ville att någon skulle tro. Det var löjligt, tyckte jag. Jag ville att han skulle veta allt om mig, så hur skulle jag bete mig annorlunda med honom? Jag betedde mig som vanligt, blev så naturlig som möjligt. Det var inget hos mig som gömde sig under ytan, av den enkla anledningen att jag inte ville att han skulle upptäcka saker om mig som han inte upptäckt tidigare.

Det var så vårt bråk hade börjat. Inte precis så, men något liknande. Han var så envis, försökte alltid få mig att tro att jag var någon annan än den jag var. Hittade alltid på egenskaper hos mig som jag visste att jag inte hade. Tycker om gothare. Gillar pop musik. Älskar tajta kläder. Det var fel, skrek jag i ansiktet på honom när han den där dagen antydde att jag egentligen inte alls tyckte om att läsa. Att jag önskade att jag kunde slippa det och ha oändligt med tid över till att gå in på instagram och ladda upp foto efter foto. Bara för att jag under den senaste tiden lagt upp tio foton i rad och inte hunnit läsa klart boken som han tipsat om. Samhällets olycksbarn.

Trädet var så där stort och knotigt som bara ett bokträd kan bli. Nästan som en ek, om det inte varit för löven. Och den släta barken, påpekade han när jag berättade om liknelsen. Den är inte alls knotig, Jenny. Jag visste inte ens att det var en bok förrän han sa det. Om jag hade fått gissa hade jag sagt lönn. Men han visade mig skillnaden, lade ett löv från en lönn och ett löv från en bok bredvid varandra och sa åt mig att räkna upp alla saker som var annorlunda hos dem. Och så hade han gett mig den där blicken, den där som sa att han hittat på ännu en sak om mig som jag inte ville höra, och sagt ’Vad var det jag sa? Du tycker inte om det här ju, annars hade du vetat’.

 Vad hade träd med böcker att göra?

 Det hade bara varit några plankor först, hastigt ordnade på två jättelånga grenar. De hade inte sett säkra ut, men han var envis, sa att det värsta som kunde hända var att vi skulle falla. Glasögonen hade nästan ramlat från hans ögon när han kollat ner för att se höjden, som om det var viktigt hur högt det var, som om någon utom han skulle bry sig. Det konstiga var att han fick mig att bry mig, fastän jag inte ville, inte brydde mig om träplankor på ett träd. Fick mig att leta efter bra grenar som kunde bli väggar, fick mig att såga och skära i timtal för att få dem att bli så kvadratiska som möjligt. Jag lånade till och med böcker om träslöjd för att vara säker på att jag gjorde rätt. Frågade till och med slöjdläraren, han som såg ner på en som om man var den värsta eleven i världen. Läste, sågade, skar, frågade, bara för att hans älskade koja skulle vara nära att kallas hus. Fast nu var det vår älskade koja.

 ”Då har vi nånstans att gå till om vi vill slippa.”

”Men tänk om vi faller?”

”Vi kommer inte att falla.”

”Hur vet du det?”

”Du får inte vara rädd hela tiden, Jenny.”

”Är inte du rädd?”

”Nej. Inte här.”

Det var kanske det som övertygade mig till sist. Vi var alltid rädda. Rädda när någon ropade våra namn, rädda när vi hörde ett plötsligt ljud, rädda när våra telefoner ringde. Annorlunda, sa folk, och stämplade oss därmed som utbölingar. Ingen ville ha oss. I skolan hatade man att jobba med oss, i hemmet skakade man på huvudet varje gång jag gick förbi, och det var säkert samma sak med honom. Egentligen hade vi många namn. I skolan åtminstone. Mitt eldröda hår och hans glasögon hade gett oss många öknamn. Jag visste inte ens att någon i klassen läst Anne på Grönkulla förrän jag började bli kallad morots Anne.

Det var inte bara det. Det var också det lilla sneda i hans vänstra ben, som han trotsade varje dag genom att klättra upp till vår koja, det knappt vindögda hos mig, hans små ryckningar i armarna när han blev nervös, min vana att gnaga på fingrarna. Folk räknade upp allt hos oss, alla saker som de inte hade och vi hade. Det var konstigt att man lade märke till allt det där men inte såg att det inte alls gjorde oss annorlunda.

”Hur är det hemma då?” frågade jag en dag när jag försökte trösta honom efter vad som hänt i idrotten, de där slagen och ropen han fått när han råkat missa en boll i fotbollsmatchen. Man kunde fortfarande se ett litet rött märke i hans axel om man tittade noga. Det gjorde jag, tittade noga varje dag för att se om det försvunnit. Hoppades kanske, men det fick ju märket inte att gå bort. Det skulle finnas kvar, precis som hans glasögon.

 ”Hemma?” upprepade han då. ”Där är ännu värre.”

Varför är det värre, ville jag fråga, men jag gjorde inte det. Visste ju, innerst inne. Hemma borde vara en fristad, nånstans man gick när man var ledsen och ville bli tröstad av någon som visste mer, som älskade en utan att vilja ha något tillbaka. Bara älskade. Men det var inte så för oss. För oss var hemma en plats där de som borde älska oss, som borde veta mer, hela tiden bråkade, skrek på varandra mer än vad som skreks på oss i skolan, kallade varandra alla fula saker man kunde hitta på. Det var också där som våra småsyskon blev älskade mer än oss, fick den där kärleken som man inte behövde betala för och kanske mer också. Kanske, i alla saker som de fick köpa, i alla platser de fick följa med till, i allt fint de fick vara med om när det blev dags att fira deras födelsedag. Men man fick inte skylla så mycket på dem. Kärlek kanske inte fanns hur mycket som helst av, man kanske bara hade en bestämd mängd som man kunde ge bort, och då blev det såklart inget över för oss. Jag hade fyra syskon. Om det skulle räcka med kärlek till mig också skulle det behövas jättemycket, och jättemycket av den varan fanns inte. Inte så det räckte till hela världen i alla fall.

Min räckte bara till honom.

Vi lyssnade ofta på varandra när något hade hänt. Vad som helst, pratade bara om minsta sak. För att, som han sa, hålla skenet uppe och låtsas att vi faktiskt hade någon att prata med. Det var en av de där kryptiska sakerna som han brukade säga och som jag inte förstod något av. Hur kunde vi inte ha någon att prata med när vi hade varandra? Ibland var jag rädd att det inte räckte. Han ville kanske ha något mer, någon annan. Jag var rädd att han var som de andra som bara såg mitt röda hår och hur jag gnagde på fingrarna, men inget annat. Men han lyssnade ju, inte som de andra, och han sa egna saker. Han var han. Pratade med mig. Så länge han gjorde det behövde jag inte vara rädd. Inte när han faktiskt inte hade någon annan än jag att prata med.

Det var den dagen som förändrade allt. Vi brukade sitta i vårt hus till långt in på kvällen, när det var så mörkt ute att man inte skulle ha kunnat se något om det inte var för gatlyktornas starka sken. Oftast pratade vi inte ens med varandra. Vi nöjde oss med att bara vara där. Tillsammans. Han satt hela tiden med en bok i knäet och petade upp glasögonen varje gång han omedvetet, ivrigt, böjde sig så långt fram över något i boken att de åkte ner. Jag brukade betrakta honom, för det mesta. Ibland tog jag några snabba bilder med ljudlös mobil för att det inte skulle höras vad jag gjorde. Ingen av dem vågade jag lägga upp på instagram, men jag lekte med tanken, bytte filter på dem, bytte ljus, återförde dem till deras vanliga version och undrade hur en så vanlig bild kunde få mig att kolla på den så mycket. När han någon gång tittade åt mitt håll låtsades jag vara koncentrerad på något helt annat. Oftast var helt annat en bild som jag lyckats fånga precis när han rättade till glasögonen.

Egentligen var det ingen annorlunda dag. Precis som alla andra dagar. Vi var hälften rädda att våra föräldrar plötsligt skulle börja oroa sig för oss och leta efter oss och hitta vår koja. Bara hälften, för vi visste att den hälften var hälften en önskan att de faktiskt skulle göra det. Oroa sig för oss, bete sig som våra föräldrar. Det gjorde de aldrig, och då var vi hälften lättade över att få vara ifred och att ingen skulle hitta vår hemliga plats. Kanske var vi till och med privilegierade. Andra fick inte alls gå ut när det var så mörkt, och vi fick vara borta hur länge som helst bara vi sa att vi skulle vara hemma hos varandra. De blev inte misstänksamma fastän det hände flera dagar i rad. Flera veckor, faktiskt. Men man blir väl inte misstänksam när man inte bryr sig.

Jag tror att jag kände på mig att den dagen trots allt var annorlunda, för när han reste sig lyfte jag på huvudet alldeles för snabbt, mina händer skakade när jag lade tillbaka mobilen i fickan. Kanske märkte han nåt, kanske inte. Han gick mot öppningen, tittade ut på mörkret, tyst, alltid tyst. Han stod för nära kanten, och jag tyckte inte om det. Tyckte inte om kanten, hatade det. Därför kunde jag inte ställa mig bredvid honom. Enda gångerna jag alls gick bredvid kanten, som han gjorde, var när jag klättrade upp till eller ner från kojan- huset. Inte bara stå där som han gjorde och titta ut, nästan längtansfullt, som om han ville slippa kojan om han bara kunde. Som om han inte tyckte om den som han påstod att han gjorde. Som om han ljög och bara var här för att han visste att jag var den enda som skulle lyssna på honom när han pratade. Fastän vi inte alls pratade på kvällen.

 ”Akta dig!”

Mitt rop kom lika darrigt, plötsligt, som jag kände mig. Oförklarligt. Kanske utan anledning. Det skrämde honom. Han hade varit borta i tankarna. Mitt rop fick honom att rycka till, snubbla på en lös planka som stack ut från kojan…

”Nej!”

…och falla.

Ladda ner som e-böcker
808372
Loading...
Utgivningsår: 2017
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
772904
Loading...
Utgivningsår: 2016
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
734800
Loading...
Utgivningsår: 2015
Medietyp: E-bok
Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna Omarkerad betygsstjärna
Kontakt Kontakt

Ansvarig för
Unga berättare

Ingrid Loeld Rasch
Regionbibliotek Östergötland
ingrid.loeld.rasch@regionostergotland.se



Till startsida Till våra inspirationssidor Innehållsöversikt med en lista på sökord från A till Ö Vanliga frågor och svar vårt program Kontakta eller fråga oss