Tillbaka
  Mitt konto
Till start

Sök

Ola Gustafssons krönika Ola Gustafssons krönika

Rart i kråksången

Varför är det så ont om Q, hette en bok av Hasse Alfredsson. Svaret - som jag inte minns - var antagligen att bokstaven inte behövs. Samma fråga skulle kunna ställas om dramatik. Men svaret blir annorlunda. Behövs gör den nog, men lönsam är den inte. Därför ser dramatikutgivningen ut som den gör - obefintlig.

Inte helt. Det kommer en liten rännil varje år. På senare tid säkra kort - samlingsverk av svenska namn som Ulf Lundell och Suzanne Osten, utländska som Lorca och Pusjkin. Men nyskrivna svenska ännu ospelade pjäser är rara småfågelspip i den litterära kråksången. Varför?

Därför att det inte skrivs pjäser? Som inte sätts upp eftersom de är ospelade; än värre oskrivna? Kan vara så. Kan också vara så att pjäsmanus intar en särställning som litteraturform. Kan ett drama vara ett fristående litterärt verk som ska läsas på sina egna premisser samtidigt som det är ett arbetsunderlag för en teater att bearbeta till färdig form? Är detta ett mer- eller mindrevärde? Mer eller mindre är det nog så att ju mer kanonstatus en pjäs tilldelas desto mer växer dess egenskap av litterärt verk som sådant.

Shakespeare och Strindberg läses utan snegling åt scenen, Lars Norén ges ut för han ska ges ut, men vem hittar idag Cecilia Nelson, ung absurdistisk dramatiker vars debut Öknen banne mig inte står Beckett efter som svart fars. Vem? Du. Låna och läs. Sätts den upp är det en annan grej. Å andra sidan - den ser ut som ett antikt drama. Till formen har inget hänt sedan Sofokles dagar. Akter och scener, regianvisningar och repliker. Måste det vara så?

Häromåret spelades Syskonbädd av Stina Aronson på Östgötateatern (som en del av det framgångsrika Spets-projektet). Jag läste dramat på förmiddagen, såg uppsättningen på eftermiddagen. En utmärkt syntes - det bästa av två världar. Texten inhämtad och tolkad för egen del, direkt utmanad av och i en lika överraskande som professionell iscensättning. Det var en kulturupplevelse!

Själv tycker jag om att befinna mig i skymningslandet mellan vetande, tro och tyckande. Som här. Med tangentbordet upplyft av redaktör Tomas Forsers imponerande trebandsverk Ny svensk teaterhistoria. I sanning en kulturgärning.

Öknen 
Öknen av Cecilia Nelson

 Syskonbädd
Syskonbädd av Stina Aronson

Teater
Ny svensk teaterhistoria 1-3

Facebook Dela med andra på Facebook